Skip to main content

Full text of "Söderhavs-berättelser"

See other formats


%\ 



fk 



''t\j:x 



-Å'\:,. 



% 






M'^} 



i: 






^ S-d ' 



M^b(% 



.^^^ci^e. 













.^'-K-fT 



rn^^n^w 




THE LIBRARY 

OF 

THE UNIVERSITY 

OF CALIFORNIA 

LOS ANGELES 



^^^'W: 



^^m 






ip^^m^^m>^ 



E FOaSELIUS 



SÖDERHAVS- 
BERÄTTELSER 



AV 



JACK LONDON 



BEMYNDIGAD ÖVERSÄTTNING 

AV BIRGER MÖRNER 



ANDRA UPPLAGAN 






mj/ 



STO C KHOLM 
BO HL IN & Co. 



STOCKHOLM ]919 
SVENSKA TKYCKERIAKTIEBOLAGET 



3SA3 



STOLTHETENS HUS. 

Percival Ford satt och dundrade varför han egent- 
ligen hade kommit. Själv dansade han inte. Inte 
heller brydde han sig stort om militärfolk. Men 
han kände dem alla där de virvlade rundt på den; 
breda dansbanan, officerare i nystärkta vita unifor- 
mer, civila i svart och vitt och damer med skuldror 
och armar bara. Efter två år i Honolulu skulle nu 
tjugonde regementet bryta upp till sin nya kommen- 
dering i Alaska, och Percival Ford kunde såsom 
en av pamparna på ön inte gärna ha undgått att 
bli bekant med officerarna och deras damer. 

Men mellan att känna och hålla av var ett stort 
svalg befästat. Officersdamerna skrämde honom en 
smula. Deras sätt var så olikt de kvinnors S'om 
han tyckte bäst om — äldre ogifta damer, unga 
flickor med glasögon, respektabla damer av alla 
åldrar, som han råkade i kommittéerna för kyrka, 
bibliotek eller kindergarten och som kommo till 
honom för att försagda begära något bidrag eller 
råd. Han dominerade dessa damer genom sin över- 
lägsna intelligens, sin stora rikedom och den fram- 
stående plats han intog inom Hawaiis börsaristo- 



653403 



krati. Och han var ails inte skygg för dem. De 
försökte ej göra sig gällande som könsvarelser. Ja, 
däri låg det. Det fanns hos dem något annat och 
högre än brutal livshunger. Han var ömtålig, det 
visste han. Dessa officersfruar med sina nakna 
skuldror och bara armar, sina käcka blickar, sin 
livlighet och sin utmanande kvinnlighet irriterade 
hans nerver. 

Och inte trivdes han mycket bättre bland office- 
rarna. De togo allt så lätt, de drucko, rökte och 
svuro sig fram genom livet och hävdade köttets 
evangelium inte mindre skamlöst än deras damer. 
Han kände sig aldrig riktigt behaglig till mods i 
sällskap med officerare. Och inte de heller tyck- 
tes vidare angenämt berörda i hans. Och alltid hade 
han en känsla av att de skrattade åt honom i smyg, 
eller beklagade, kanske rent av bara tolererade ho- 
nom. Var gång han råkade dem föreföll det honom 
som om de ville betona någon brist hos honom, 
dra uppmärksamheten till sådana egenskaper i de- 
ras eget väsen som han själv saknade och som han 
tackade Gud för att han saknade. Fy tusan! De 
voro av samma ull som deras damer! 

I själva verket var Percival Ford lika litet en man 
för kvinnor som han var en man för män. En blick 
på honom var nog att visa orsaken. Han hade en 
kraftig fysik, hade aldrig haft någon närmare be- 
kantskap med sjukdom, ej ens med mindre åkom- 
mor, men han saknade vitalitet. Han var en nega- 
tiv organism. Intet blod, som vore det minsta be- 
näget att komma i svallning, kunde ha givit näring 



och form åt detta långa smala ansikte, dessa tun- 
na läppar, magra kinder och små skarpa ögon. 
Dessa dammfärgade, raka och glesa hårstripor hän- 
tydde på en mager jordmån och likaså den smala, 
fint byggda näsan som litet påminde om en näbb. 
Hans tunna blod hade ej givit honom någon star- 
kare livskraft och endast i ett enda avseende till- 
låtit honom gå till någon ytterlighet, nämligen ifråga 
om rättfärdighet. Han grubblade över rättfärdig- 
het och våndades för rättfärdighetens skull; för 
hans natur var det lika nödvändigt, som det är för 
vanligt folk att älska och bli älskad. 

Han satt där under algaroba-träden mellan dans- 
banan och stranden. Hans blickar gledo över de 
dansande, han vände bort huvudet och tittade utåt 
havet över de dämpat sorlande bränningarna, bort 
till Södra Korset som brann lågt över horisonten. 
Han kände sig irriterad av damernas armar och 
nakna skuldror. Om han haft en dotter, skulle han 
aldrig ha tillåtit henne att uppträda så där, nej, 
aldrig. Men detta antagande var helt abstrakt och 
framkallade ingen fantasibild av denna dotter. Han 
kunde ej tänka sig en dotter med armar och skuldror. 
Tvärtom, den avlägsnaste tanke på äktenskap kom 
honom att le. Han var trettiofem år, och som han 
själv inte hade någon personlig erfarenhet av kär- 
leken, betraktade han den — icke såsom något my- 
tiskt, men som något djuriskt. Vem som helst 
kunde ju gifta sig. De japanska och kinesiska coo- 
1 i e s, som knogade i sockerplantagen och på ris- 
fälten, kunde det. Ja, de gifte sig vid första till- 
fälle. Det var därför att de stodo så lågt på livets 



skala. De hade ingenting annat att göra. De voro 
som officerarna och deras damer. Men för honom 
fanns det andra och högre intressen. Han var 
olik dem allesammans. Han var stolt över sin till- 
komst. Den var ej resultatet av någon vanlig kär- 
leksförbindelse. Han ledde sitt ursprung ur en upp- 
höjd känsla av plikt och hängivenhet för en idé. 
Hans far hade inte gift sig av kärlek. Kärlek var 
en dårskap som aldrig lyckats störa Isaac Ford. 
När han beslöt att följa sin kallelse att gå ut bland 
hedningarna med livsens ord, hade han ej haft 
någon tanke på eller någon böjelse för att gifta sig. 
I det avseendet voro de lika, far och son. Men 
missionsstyrelsen var hushållsaktig. Den beräknade 
och mätte praktiskt och fann att gifta missionärer 
voro per capita billigare och uträttade mera. Var- 
för styrelsen befallde Isaac Ford att gifta sig. Än 
mer, den skaffade honom en hustru lika nitisk som 
han själv och som han själv utan den avlägsnaste 
tanke på äktenskap, med ett ord, utan annan strä- 
van än den att gå ut bland hedningarna och utföra 
Herrans verk bland dem.. De sågo varandra för 
första gången i Boston. Styrelsen förde dem till- 
sammans, ordnade det hela, och inom en vecka 
voro de gifta och gåvo sig ut på den långa resan 
rundt Kap Horn. 

Percival Ford var stolt över att leda sitt ursprung 
ur ett sådant äktenskap. Han hade en förnämlig börd 
och ansåg sig vara en andlig aristokrat. Och han 
var stolt över sin far. Denna beundran hade hos 
honom nästan övergått till lidelse. Isaac Fords 
raka, stränga gestalt hade brännt sig in i hans stolta 



medvetande. På hans skrivbord stod ett miniatyr- 
porträtt av denne Herrans stridsman. I hans sov- 
rum hängde ett annat av Isaac Ford, målat på den 
tiden då han tjänade öriket i egenskap av stats- 
minister. Men inte hade Isaac Ford för egen räk- 
ning eftertraktat upphöjeise och denna världens 
goda, men som statsminister och senare som bankir 
hade han ju kunnat vara missionens sak till så 
mycket större nytta. Tyskarna, engelsmännen och 
hela det övriga merkantila följet hade rynkat på 
näsan åt Isaac Ford som en grosshandlare i män- 
niskosjälar, men han, sonen, visste bättre besked. 
När de infödda plötsligt slungat sitt urgamla feodal- 
system och, utan aning om innebörden och bety- 
delsen av jordäganderätt, med ens läto stora lands- 
sträckor glida ur sina händer, var det Isaac Ford 
som trädde emellan jobbarna och deras byte och 
tagit i besittning stora fruktbara områden. Vad 
under om jobbarna inte älskade hans minne ? Men 
aldrig hade han betraktat sin oerhörda förmögenhet 
som sin egen. Han hade själv betraktat sig som en 
Herrens förvaltare. Av sina inkomster hade han 
byggt skolor, sjukhus och kyrkor. Inte var det 
hans fel att sockret givit bortåt fyrtio procent, att 
hans bank svällt ut och blivit till ett järnvägsbolag 
och att bland annat femtio tusen acres av Oahus, 
som han köpt för en dollar pr acre, nu gav åtta 
tons socker pr acre var adertonde månad. Nej 
då, Isaac Ford var och förblev i Percival Fords en- 
skilda uppfattning en stor man, värdig att få sin 
bildstod uppställd vid sidan av Kamehameha I : e 
utanför rådhuset. Isaac Ford var ej mer, men hans 



son fullföljde verket, om icke lika skickligt så åt- 
minstone lika ihärdigt. 

Hans blickar återvände till de dansande. Vad 
var det egentligen för en skillnad mellan de infödda, 
gräsgördelklädda flickornas skamlösa h u 1 a-dans och 
dessa dekolletterade damers av hans egen ras? Var 
där i grund och botten någon väsentlig skillnad? 
Eller var det endast graden som skilde? 

Medan han fördjupade sig i detta problem, kände 
han en hand på sin skuldra. 

»God dag, Ford, vad gör du här ? Här går ju 
ganska muntert till.» 

»Jag ser på och försöker vara överseende, doktor 
Kennedy», svarade Percival Ford allvarligt. »Vill 
ni inte slå er ned?» 

Dr. Kennedy satte sig och klappade ett kraftigt 
slag i händerna. En vitklädd japansk tjänare in- 
fann sig genast. 

»Whisky och soda», ordinerade doktorn; därpå 
sade han, vänd till Ford : 

»Ja, det är naturligtvis inte för er räkning.» 

»Men jag vill också ha något», sade Ford med 
bestämdhet. Doktorns ögon sågo förvånade ut. Tjä- 
naren stod kvar. »En lemonad!» 

Doktorn skrattade som åt ett godt skämt och be- 
traktade musikanterna under hau-trädet. 

»Jaså, det är Aloha-orkestern», sade han. »Jag 
trodde att den spelade på Hawaii-hotellet om tisda- 
garna. Någon fnurra på tråden, kan jag tro.» 

Hans blickar stannade ett ögonblick på en av 
de spelande som just nu knäppte på sin guitarr och 
sjöng en hav/aiisk sång till ackompagnemang av 

8 



de övriga instrumenten. Doktorns ansikte blev all- 
varsamt, då han mönstrade sångaren, och när han 
nu vände det mot sin granne, var det fortfarande 
allvarligt. 

»Hör på, Ford, kunde det inte vara på tiden att 
låta Joe Garland vara i fred? Om jag inte misstar 
mig så är ni inte med på myndigheternas förslag 
att sända honom till Amerika, och jag har så länge 
tänkt jag skulle tala med er om saken. Jag hade 
föreställt mig att ni skulle bli glad över att bli 
av med honom här. Det vore ju ett bra sätt att 
göra slut på edra förföljelser mot honom.» 

»Förföljelser?» Percival Fords ögonbryn lyfte sig 
frågande. 

»Kalla det vad ni vill», fortsatte Kennedy. »Ni 
har hållit hetsjakt på den där stackars karlen i 
åratal. Det är inte hans fel. Det borde till och med 
ni kunna medge.» 

»Inte hans fel ?» Percival Fords tunna läppar 
pressades hårdt samman. »Joe Garland är en liderlig 
sälle och han är lat. Hela sitt liv har han varit en 
stackare, en avsigkommxcn.» 

»Men det är ju intet skäl varför ni skulle ansätta 
honom som ni gör. Jag har iakttagit er från början. 
Det första ni gjorde, då ni kom hem från universi- 
tetet och fann honom arbetande som simpel lune, 
var att låta säga upp honom, ni en millionär, han 
en daglönare med sextio dollars i månaden.» 

»Nej, det var inte början», svarade Percival Ford 
i den ämbetsmannaton som han brukade begagna 
vid styrelsesammanträden. »Jag varnade honom. 

* 9 

Söderhavsberättelser. 2 



Arbetsförmannen sade att han var en duglig lune. 
Jag hade ingen motvilja mot honom av den orsa- 
ken. Det var för vad han tog sig till utanför ar- 
betstiden. Han rev ned mitt verk fortare än jag 
hann bygga upp det. Vad tjänade söndagsskolorna 
till eller aftonskolorna eller syföreningarna, då om 
aftnarna Joe Garland var där med sitt evinnerliga 
guitarrklink och sin u k u 1 e 1 e, sin sprit och sin 
hula-dans? Jag varnade honom, men jag fick 
honom fast. Det var där nere bland hyddorna. 
Jag kunde på långt håll höra h u 1 a-sångerna, redan 
innan jag såg något. Och när jag kom fram, såg 
jag dem, flickorna, hur de dansade i månskenet, 
utan att det minsta genera sig — samma flickor, 
som jag så ivrigt sökt lära ett rent liv och ett ärbart 
uppförande. Och bland dem var det tre flickor som 
nyss utexaminerats från missionsskolan. Naturligt- 
vis körde jag av med Joe Garland. Jag vet att det 
var på samma sätt vid Hilo. Det påstås att jag 
gick utöver min befogenhet då jag förmådde 
Mason & Fitch att avskeda honom. Men det var 
missionärerna som bådo mig därom. Han förstörde 
deras arbete genom sitt fördömliga exempel.» 

»När han så kom till järnvägen, er järnväg, av- 
skedade ni honom utan orsak», sade Kennedy ut- 
manande. 

»Nej, så var det inte», svarade Ford hastigt, »jag 
tog in honom på mitt privata kontor och talade 
med honom en halvtimme.» 

»Ni avskedade honom för oduglighet ?» 
»För omoraliskt levnadssätt, om jag får be.» 
Doktorn skrattade vasst. »Vem tusan gjorde er 

lo 



till domare och jury? Därför att ni äger land, har 
ni därför rätt att döma över deras själar som träla 
för er? Jag har varit er husläkare. Skulle jag där- 
för behöva underkasta mig att ni i morgon låter 
mig välja mellan att ta mig en whisky eller upphöra 
att ha er till patient? Ni tar livet för allvarsamt, 
Ford. Då Joe hade råkat fast i den där smuggel- 
historien — han var då inte i er tjänst — och han 
skickade bud till er och bad er betala hans böter, 
lät ni honom avtjäna sina sex månaders straffarbete. 
Glöm inte att den gången lämnade ni Joe Garland i 
sticket. Ni gav honom ett tjuvnyp och det med 
kläm. Tror ni inte jag minns när ni först kom i 
skolan? Vi andra voro helpensionärer, men ni 
bodde ännu hemma, så att ni måste bli »livad». Tre 
dopp under vattnet i simhallen, minns ni, — det 
var den vanliga dosis som bestods varenda nykom- 
men pojke. Och ni stretade emot. Ni bedyrade att 
ni inte kunde simma. Ni var rädd, hysterisk .» 

»Ja, jag minns», sade Percival Ford dröjande. 
»Jag var rädd. Och jag ljög, ty jag kunde simma. 
Men rädd var jag.» 

»Men kommer ni ihåg vem som tog ert parti ? 
Som ljög för er skull bättre än ni själv kunde och 
som svor på att ni inte kunde simma? Som hop- 
pade i plurret och drog er i land efter det första 
doppet och som nästan blev dränkt för den sakens 
skull av de andra pojkarna, som råkat upptäcka 
att ni kunde simma ?» 

»Ja, visst minns jag det», svarade Ford kallt. 
»Men en käck handling av en pojke kan inte ur- 
säkta ett helt liv av dåliga vanor.» 

II 



»Har han någonsin gjort er orätt? — Personligen 
och direkt? Svara mig!» 

»Nej», svarade Percival Ford. »Det är just det 
som gör min ställning så säker. Jag hyser intet 
personligt agg till honom. Han är en dålig män- 
niska, det är alltsammans, han för ett dåligt liv.» 

»Det vill med andra ord säga att det inte över- 
ensstämxmer med edra teorier om hur livet bör levas», 
avbröt doktorn. 

»Så kan man också uttrycka det. Det är mig 
likgiltigt. Han är en lathund . . .» 

»Naturligtvis. Sen ni gång på gång har tagit ar- 
betet ifrån honom.» 

»Han är omoralisk.» 

»Nej, stopp nu. Förd. Tjata inte om det där. 
Ni är en vit man och Joe Garland bara ett halvblod. 
Ert blod är tunnt, hans är varmt. Livet är för ho- 
nom något helt annat än för er. Han skrattar, han 
sjunger, han dansar fram sitt liv, gladlynt, oegen- 
nyttig, barnslig, avhållen av alla. Ni går genom 
livet som ett vandrande bönehjul, ingens vän, bara 
rättfärdig, och för er äro endast de rättfärdiga som 
ha samma uppfattning som ni om vad som är rätt. 
Ni lever som en eremit, Joe Garland som en glad 
gosse. Vem av er har väl, när allt kommer om- 
kring, bättre kramat livets citron? Alla äro vi lön- 
tagare hos Livet, men då lönen är för liten, sluta 
vi med jobbet — det är, tro mig, orsaken till varje 
förståndigt självmord. Joe Garland skulle svälta 
ihjäl på den lön som ni får av livet. Han är helt 
annorlunda skapad. Och ni skulle svälta ihjäl på 
hans avlöning, som består i sång och kärlek.» 

12 



»Ursäkta — liderlighet», avbröt Ford. 

Dr Kennedy smålog. 

»Vad är kärlek? För er är det bara ett ord på 
sex bokstäver som ni lärt er definiera ur ett kon- 
versationslexikon. Men den verkliga kärleken, den 
daggbestänkta, pulserande, ömsinta, vad vet ni om 
den? Om Vår Herre har skapat er och mig och 
män och kvinnor, så kan ni lita på att han också 
har skapat kärleken. Men för att nu återkomma 
till ämnet. Det är på tiden att ni slutar upp med 
att förfölja Joe Garland. Det är er ovärdigt, och 
det är lumpet. Vad ni har att göra, det är att 
hjälpa honom.» 

»Varför skulle just jag göra det! Varför inte 
lika gärna ni?» 

»Jo, det är just vad jag har gjort och gör i detta 
nu. Jag försöker ju förmå er att inte motarbeta 
styrelsens förslag att sända honom i väg. Det var 
jag som skaffade honom anställningen hos Mason 
& Fitch. Jag har ett halvt dussin gånger skaffat 
honom arbete och alltid var det ni som motade 
honom. Nå, det må så vara. Men glöm inte en 
sak — lite uppriktighet kan inte skada er — det 
är inte vackert att låta Joe Garland plikta för en 
annans fel, och ni borde förstå att ni minst av alla 
är mannen att göra det. Det är dålig smak. Det 
är rent av opassande.» 

»Förlåt, jag förstår inte riktigt», svarade Ford. 
»Ni jollrar om något slags dunkel vetenskaplig teori, 
om ärftlighet och personlig oansvarighet. Men hur 
någon teori kan befria Joe Garland från ansvaret 
för hans handlingar och på samma gång hålla mig 

13 



personligen ansvarig för dem — mer ansvarig än 
någon annan, även Joe Garland — det är mig full- 
ständigt ofattbart.» 

»Antagligen är det väl något slags finkänslighet 
som i så fall hindrar er från att förstå mig. Det 
kan ju av sociala hänsyn vara förklarligt om man 
ibland inte låtsas om att man känner till ett och 
annat, men ni gör mer än ställer er okunnig.» 

»Vad är det som jag låtsas inte veta?» 

Doktor Kennedy var förargad. En djupare rod- 
nad än av whisky och soda färgade hans ansikte, 
då han svarade : 

»Ni låtsas som om ni inte visste att Joe Garland 
är er fars son.» 

»Vad menar ni?» 

»A, ni kan väl inte be mig tala tydligare än jag 
gör. Men vill ni ha det ännu tydligare så . . . Joe 
Garland är er bror och son till Isaac Ford.» 

Percival Ford satt orörlig med ett förargat och 
häpet uttryck i sitt ansikte. Kennedy betraktade 
honom nyfiket, men sedan blev han förvirrad och 
förskräckt. 

»Herre Gud», utropade han plötsligt, »ni vill väl 
inte påstå att ni inte visste det!» 

Percival Ford blev småningom askgrå i ansiktet. 

»Det var ett ohyggligt skämt», sade han, »ett ohygg- 
ligt skämt.» 

Doktorn hade återfått fattningen. 

»Det vet ju alla människor», sade han. »Jag trodde 
hela tiden att ni också visste det. Och som ni inte 
tycks ha vetat det, kan det vara på tiden att ni vet 
det nu, och det gläder mig att ha fått tillfälle att 

14 



upplysa er, att Joe Garland är er bror — d. v. s. 
halvbror.» 

»Det är lögn», utbrast Ford. »Det menar ni inte. 
Joe Garlands mor var Eliza Kunilio.» Doktorn nic- 
kade. »Jag minns henne mycket väl med sin ank- 
damm och sin tarotäppa. Hans far var Joseph 
Garland, söderhavsäventyraren.» Doktorn skakade 
på huvudet. »Han dog för två eller tre år sedan. 
Han drack. Det är från honom Joe har ärvt sina 
dåliga anlag. Där har ni ärftligheten som ni talade 
om.» 

»Och ingen har nånsin berättat er sanningen?» 
sade Kennedy förvånad efter en stunds paus. 

»Doktor Kennedy, ni har sagt någonting förfärligt, 
som jag icke kan tillåta er att säga. Ni måste an- 
tingen bevisa det eller — — » 

»Övertyga er själv. Vänd er om och se på honom. 
Ni ser honom i profil. Se på hans näsa. Den är 
Isaac Fords. Er är bara en förminskad upplaga 
av samma modell. Se närmare. Linjerna äro fyl- 
ligare, men de finnas där i alla fall.» 

Percival Ford betraktade halvblodet som spelade 
under hau-trädet, och plötsligt fick han en känsla 
av att han såg en vålnad av sig själv. Drag efter 
drag av omisskänlig likhet skymtade för hans blick. 
Men kanske var det han själv som var en gengångare 
av denne andre muskulöse, skönt skulpterade man. 
Både hans egna drag och den andres erinrade om 
Isaac Fords. Men ingen hade förr talat om det 
för honom. Varje linje i Isaac Fords ansikte var 
honom välbekant. Alla bilder och fotografier av 
fadern passerade revy i hans minne, och gång på 

15 



gång återfann han i ansiktet framför sig mer eller 
mindre slående likheter. Det var ett djävulskt konst- 
grepp att så ha lyckats förvandla Isaac Fords stränga 
anlete till dessa slappa, sinnliga drag. En gång 
då mannen därborta rörde sig, tyckte Percival Ford 
att den döde fadern ett ögonblick stirrade emot 
honom ur Joe Garlands ansikte. 

»Det betyder ingenting», hörde han otydligt D : r 
Kennedy säga. »Alla voro ju på den tiden mer 
eller mindre sammanblandade. Det har ni förresten 
själv erfarit. Sjömän gifte sig med drottningar och 
avlade prinsessor. Det var regel på den tiden.» 

»Men min far var inte sådan», avbröt Percival 
Ford. 

»Det svaret väntade jag just», sade doktorn med en 
axelryckning. »I människornas ådror finns det all- 
tid någon kosmisk sav, och där livet brinner alstras 
också rök. Gamle Ford var en korrekt gammal 
herre, och det vore svårt att förklara det hela, sä- 
kert också för honom själv. Han förstod det nog 
också lika litet som ni. Livets rök, det är hela saken. 
Och glöm inte ett, Ford. Det fanns några droppar 
vildt blod hos Isaac Ford, och Joe Garland ärvde 
det — alltsammans, livets rök och den kosmiska 
saften. Medan ni ärvde allt vad Isaac hade av 
asketiskt blod. Och just därför att ert blod är kallt, 
korrekt och väl disciplinerat, har ni ingen anledning 
att se ner på Joe Garland. Om Joe Garland mot- 
arbetar ert verk, så kom ihåg att gamle Isaac Ford 
själv står bakom på bägge sidorna, förstörande med 
ena handen vad den andra bygger upp. Om ni är 
gamle Fords högra hand, så är han den vänstra.» 

i6 



Percival Ford svarade inte och doktorn tömde 
under tystnad sin glömda whisky. På avstånd tutade 
en automobil. 

»Nu är bilen här», sade doktor Kennedy och reste 
sig". »Jag måste ge mig i väg. Jag är ledsen att 
jag råkat oroa er, men på samma gång gör det 
mig glad. Men kom ihåg en sak. De vilda dropparna 
i Isaac Fords blod voro ganska få och Joe Garland 
fick ärva dem helt och hållet. Och ännu en sak. 
Om er faders vänstra hand är er till förargelse, 
så låt bli att hugga av den. För resten är Joe 
Garland bra som han är. Uppriktigt sagt, om jag 
hade att välja mellan honom och er som säll- 
skap på en öde ö, skulle jag välja Joe.» 

Små barbenta ungar sprungo rundt omkring Per- 
cival Ford, men han märkte det inte. Han bara 
stirrade bort på musikanten under h a u-trädet. Han 
till och med vände sig en gång för att se bättre. 
Den gamle strandvakten kom gående, styv av ålder 
och släpade sin onda fot. Han hade levat på ön 
i fyrtio år. Percival Ford väntade på honom och 
han kom ödmjukt fram, förvånad över att Percival 
Ford tagit någon notis om honom. 

»John», sade Ford, »jag vill att du skall ge mig en. 
upplysning. Sitt ner.» 

Vaktmannen satte sig tafatt, förvånad över den 
oväntade äran. Han såg skyggt upp mot Ford och 
svarade : 

»Ja, herrn. Tackar som frågar.» 

»John, vem är egentligen Joe Garland?» 

Vaktmannen stirrade på honom, harsklade sig, 
men teg. 

17 



»Säg ut», befallde Ford, »vem är han?» 

»Ni driver med mig, herre», stammade mannen. 

»Jag menar fullt allvar.» 

Mannen ryckte till. 

»Ni menar väl inte att ni inte vet av'et?» sporde 
han. 

»Jag vill veta sanningen.» 

»Nå ja, han är — — » började han, men såg sig 
plötsligt hjälplös omkring. »Vore det inte bättre 
att ni frågade någon annan ? Varenda en trodde 
då alltid att ni var på det klara m.ed den saken. 
Vi trodde alltid . . .» 

»Fortsätt!» 

»Vi trodde alltid att det var därför ni var så 
svår mot honom.» 

Bilder och fotografier av Isaac Ford yrde kring 
i sonens hjärna och det tycktes honom, som om 
luften var full av faderns vålnader. »God natt, 
herrn», hörde han vaktmannen säga, och han såg 
honom linka vidare. 

»John», ropade han plötsligt. 

John kom tillbaka och stod åter framför honom, 
blinkande och med nervösa ryckningar i sina läppar. 

»Du har inte sagt mig ännu vad du vet.» 

»Jaså, om Joe Garland?» 

»Ja, om Joe Garland. Vem är han?» 

»Kan är herrns bror, om jag nu nödvändigt skall 
säga det.» 

»Tack för upplysningen, John. God natt.» 

»Och det visste inte herrn förut?» frågade gubben, 
glad att det var över. 

»Tack, John, god natt», var svaret. 



»Jaha, då var det inget mer. Tack då ska herrn 
ha. Jag tror det börjar dra ihop sig till regn. God 
natt.» 

Från den klara rymden, som stod full av stjärnor 
och månljus, föll ett regn så strilande fint att det 
nästan verkade ånga. Ingen lade märke därtill. 
Barnen lekte som förut, barbenta sprungo de om- 
kring över gräset och i sanden; inom några minuter 
var allt över. I sydost avtecknade sig som en svart 
silhuett Diamond Heads vulkankägla mot stjär- 
norna. Med tysta mellanrum vältrade havet sina 
massor över sanden mot strandens vallar; långt 
ut kunde man se de mörka huvudena av i månskenet 
simmande infödingar. Sångarnas röster dogo bort 
i de sista tonerna av en valsmelodi. Ur tystnaden 
bort ifrån träden hördes en kvinnas skratt; det 
var ett älskogsskri. Percival Ford ryckte till, ty 
nu kom han ihåg Dr. Kennedys ord. Nere vid 
stranden nära de uppradade utliggarekanoterna 
kunde man skymta män och kvinnor, lättjefullt grup- 
perade infödingar, kvinnorna i vita holukos. Lu- 
tad mot en av dessa exotiska mantlar syntes tydligt 
kanotstyrarens mörka huvud. Längre bort, där 
strandremsan vidgade sig mot öppningen av lagu- 
nen, såg han en man och en kvinna skrida vid 
varandras sida. När de nalkades, kunde han se 
kvinnans hand röra sig ned mot hennes midja och 
lösgöra en därom slingrad arm. Och då de gingo 
förbi, igenkände Ford i mannen en kapten av hans 
bekanta och i damen dottern till en major. Livets 
rökl Ett underligt men alls inte oävet uttryck. 
Och än en gång trängde från dunklet under algaro- 

19 



baträdet ett kvinnoskratt som var ett älskogsskri, 
medan bakom honom en barbent pys leddes hem 
till bädden av en smågrälande japanesisk barnpiga. 
Nu smälte de sjungandes röster samman i en mjuk 
och smältande hawaiisk kärlekssång, officerarna och 
damerna skymtade förbi glidande fram i varandras 
armar över dansbanans tiljor. — Ännu en gång 
hördes kvinnoskrattet från algarobaträdet. 

Allt detta väckte endast missnöje hos Percival 
Ford. Han irriterades av kvinnans älskogsskratt, 
av kanotstyrarens mot en vit holuko lutade huvud, 
av paren som vandrade på stranden och av de dan- 
sande officerarna, av dessa röster som sjöngo om 
kärlek och av sin bror som sjöng bland de andra 
vinder h a u-trädet. Mest av allt retade honom kanske 
kvinnans skratt. Genom hans huvud virvlade en 
ström av underliga tankar. Han var ju Isaac Fords 
son, och vad som kunde hända Isaac Ford, kunde 
ju möjligen hända också honom. Han kände en 
rodnad bränna på sina kinder vid denna tanke 
och greps plötsligt av blygsel. Han slogs av förfä- 
ran vid tanken på sitt eget blod. Det var som 
om han fått veta, att hans fader varit spetälsk, 
och att hans eget blod måhända bure smittofröet 
till denna fasansfulla sjukdom. Isaac Ford, Her- 
rans upphöjde stridsman — en skrymtare! Vad 
var skillnaden mellan honom och en vanlig även- 
tyrare ? Det stolthetens hus, som Percival Ford 
byggt upp, ramlade i spillror över hans huvud. 

Timmarna gingo, militärerna skrattade och dan- 
sade, den infödda orkestern fortsatte att spela, men 
Percival Ford grubblade ännu och brottades med 

20 



detta oerhörda problem, som så plötsligt blivit hans. 
Han bad tyst med armbågen på bordet och huvu- 
det lutat mot handen och kunde på avstånd före- 
falla som en tröttad åskådare. Mellan danserna 
strömmade kavaljererna med sina damer förbi ho- 
nom, småpratande konventionellt, men då de dragit 
förbi, upptog han på nytt brottningen med sina 
tankar. 

Han började lappa ihop sitt så illa ramponerade 
ideal av Isaac Ford, och som lim begagnade han 
sin skickliga och subtila logik. Den var av det 
slag, som komponeras i stora egoisters hjärnlabora- 
torier, och den verkade. Det var ett obestridligt 
faktum att hans far varit skapad av finare materia 
än alla andra som omgåvo honom, och dock hade 
Isaac Ford endast varit ett väsen i vardande, men 
själv var fullfärdig. För att bevisa detta ställde 
han fadern på en piedestal och sig själv bredvid.. 
Hans eget lilla jag växte till kolossala proportioner. 
Han var stor nog att kunna förlåta. Han blev varm 
vid tanken därpå. Isaac Ford hade varit stor, men 
själv var han större, ty han visste att han kunde 
förlåta Isaac Ford och åter ställa honom på den 
höga platsen i sitt minne, om ock platsen aldrig 
mer kunde bli lika helig som förr. Och därför 
gillade han Isaac Ford, för att han aldrig erkänt 
frukten av sin förvillelse. Nåja, inte heller han 
skulle erkänna honom. 

Dansen avstannade. Orkestern hade slutat »Aloha 
Oe» och beredde sig att gå. 

Percival Ford klappade i händerna fÖr att till- 
kalla den japanske tjänaren. 

21 



»Gå och säg den där karlen att jag vill tala vid 
honom», sade han, pekande på Joe Garland. »Säg 
till honom att han kommer nu genast.» 

Joe Garland kom och stannade ödmjukt på flera 
stegs avstånd, nervöst fingrande på sin medförda 
guitarr. Ford bjöd honom icke sitta ned. 

»Du är min bror», sade han. 

»Nå än sen, det vet ju var och en», svarade Joe 
i förvånad ton. 

»Ja, det sägs så», svarade Ford torrt. »Men jag 
visste det inte förrän i afton.» 

Halvbrodern avvaktade, tämligen obehaglig till 
mods, vad Ford härnäst skulle säga, medan denne 
helt kallblodigt genomtänkte sin nästa replik. 

»Kommer ni ihåg första gången jag kom i skolan 
och gossarna doppade mig», frågade han. »Varför 
tog ni parti för mig?» 

Halvbrodern smålog förläget. 

»Var det därför att ni visste det ?» 

»Ja, det var därför.» 

»Men jag visste det inte», sade Ford i samma 
torra ton. 

»Jaså», svarade den andre. 

Åter tego de en stund. Tjänarna började släcka. 

»Nu vet ni det», sade Joe helt lugnt. 

Percival Ford rynkade ögonbrynen. Betraktade 
därpå den andre med en m.önstrande blick. 

»Hur mycket vill ni ha för att lämna ön och inte 
komma igen?» frågade han. 

»Och inte komma igen?» stammade Joe Garland. 
»Det här landet är det enda jag känner till. Andra 
länder äro kalla. Jag känner dem inte. Här har 

22 



jag många vänner. I andra länder skulle ingen 
säga till mig: »Hallå, Joe, min gosse!» 

»Jag sade : och inte komma igen», upprepade Ford. 
»A la me da seglar i morgon till San Francisco.») 

Det gick rundt i huvudet på Joe. 

»Men varför?» frågade han. »Ni vet ju nu att 
vi äro bröder.» 

»Det är just därför», lydde svaret, »som ni nyss 
sade, det vet en var. Jag skall ge er hederlig veder- 
gällning.» 

Då försvann med ens inom Joe Garland all hans 
blyghet och förvirring. Han kände icke längre gent- 
emot den andre underlägsenheten i börd och ställ- 
ning. 

»Ni önskar att jag reser», frågade han. 

»Jag önskar att ni reser och inte kommer igen», 
svarade Percival Ford. 

I det ögonblicket tyckte han att hans bror reste 
sig över honom som ett berg och att han själv 
krympte ihop till en dvärg. Men det är inte bra 
att få se sitt rätta jag, och man kan inte se sig 
själv länge och ändå leva; det var också bara ett 
ögonblick som Percival Ford såg sig själv och bro- 
dern i deras verkliga proportioner. I nästa sekund 
var han åter behärskad av sitt eget magra och 
omättliga ego. 

»Som sagt, jag är beredd att ge er en hederlig 
vedergällning. Ni skall inte bli lidande på affären. 
Jag skall betala bra.» 

»All right», sade Joe Garland. »Jag skall resa.» 

Han ämnade gå. 

23 . 



»Joe», ropade Ford. »Gå i morgon bittida till 
min advokat. Han skall lämna er femhundra dol- 
lars kontant och sedan tvåhundra i månaden så 
länge ni är borta.» 

»Ni är alltför vänlig»^ svarade Joe Garland besked- 
ligt. »Ni är alltför vänlig. Men när jag tänker 
rätt på saken, tror jag inte att jag vill ha edra pengar. 
Jag reser i morgon med A 1 a m e d a». 

Och han gick sin väg men utan att säga adjö. 

Percival Ford klappade i händerna: »Uppassare», 
sade han till japanen, »en lemonad.» 

Och över glaset smålog han länge och belåtet för 
sig själv. 



24 



II. 

KOOLAU DEN SPETÄLSKE. 

»Därför att vi äro sjuka, beröva de oss vår frihet. 
Vi ha lydt lagarna. Vi ha inte gjort något illa. Och 
ändå kasta de oss' i fängelse. Molokai är ett fä,n- 
gelse. Det vet ni mycket väl. Niuli där borta hade 
en syster, som blev sänd till Molokai för sju år sen. 
Han har aldrig sett henne sedan. Och aldrig mer 
får han se henne. Hon får stanna där tills hon 
dör. Hon ville det inte. Niuli ville det inte heller. 
Det är den vite mannen som vill så, han som råder 
här i landet. Och vad är det för ena, de där vita 
männen ? 

Vi veta det godt. Det ha far och farfar berättat. 
De kommo hit som lamm, och de talade så vackert. 
De gjorde klokt i att tala så vackert, ty vi voro 
många, och vi voro starka och alla öarna voro våra. 
Ja, som jag säger, de talade så vackert. De voro 
av två slag. Det ena slaget bad oss om tillåtelse, 
om vår benägna tillåtelse, att predika Guds ord 
för oss. Det andra slaget bad oss om tillåtelse, om 
vår benägna tillåtelse, att handla med oss. Det 
var början. I den dag som är äro alla öarna deras, 
all boskap, all jord — allting är deras. De, som 

25 

Söderhavsberättelser. 3 



predikade Guds ord och de som predikade sprit, ha 
blivit stora hövdingar. De leva som kungar i hus 
med många rum och med en hel rad av tjänare 
att passa upp sig. De som inte hade något förut 
ha nu allt, och om ni eller jag eller någon kanak 
blir hungrig, rynka de på näsan och svara: »Nå, 
varför arbetar du inte ? Där ä' plantagen !» 

Koolau gjorde ett uppehåll. Han lyfte upp den 
ena handen, och med dess knotiga, vridna fingrar 
sköt han till rätta den lysande alteakvist, som prydde 
hans svarta hår. Det var ett silverglänsande mån- 
sken. Det var en stilla natt, men alla som sutto 
omkring honom och lyssnade sågo ut som mänsk- 
liga vrakspillror. Deras ansikten voro som djur- 
fysionomier. Här gapade ett hål där en näsa borde 
ha funnits, hos en annan påminde armstumpen om 
att en hand ruttnat bort där. De voro män och 
kvinnor, dessa trettio, alla utstötta och förkastade, 
ty alla voro de märkta av vilddjurets klor. 

Där sutto de, blomstersmyckade, i d-en doftande, 
skimmerljusa natten, deras läppar mumlade säll- 
samma ljud och deras strupar kraxade bifall till 
Koolaus tal. De voro varelser som en gång hade 
varit män och kvinnor. Men nu voro de ej längre 
män och kvinnor. Vidunder voro de, groteska kari- 
katyrer av människor. Fasansfullt stympade varel- 
ser voro de, och det föreföll, då man betraktade 
dem, som om de i tusen år marterats i helvetet. 
Deras händer, då de hade några, voro ej längre 
händer, utan harpyklor. Trasiga, sönderslagna voro 
de, som om någon vansinnig gud lekt med dem 
som klåfingriga barn leka med dockor. Här och 

26 



där syntes drag som den vansinnige guden endast 
delvis roat sig att stympa; där borta grät en kvinna 
ur två tomma hålor, i vilka en gång hennes ögon 
rört sig. Några ledo kval och stönade av vånda, 
andra hostade med ett läte som då man river itu 
sidentyg. Två voro idioter och liknade till den 
grad misslyckade apor, att till och med en apa bred- 
vid dem såg ut som en ängel. De grimaserade och 
snattrade i månljuset under sina kransar av gyllene 
blomsterklasar. En av dem, vars förvuxna örsnibb 
bredde ut sig solfjädersformigt över hans skuldra, 
bröt en grann, gulröd blomma och prydde där- 
med sitt ohyggliga öra, som vippade till vid varje 
huvudets rörelse. 

Över dessa varelser var Koolau konung. Detta 
var hans kungarike — en blomstersmyckad sänka 
mellan skrovliga klippor, från vilkas skrevor vilda 
getters bräkande kunde höras. På tre sidor reste 
sig branta bergväggar, fantastiskt draperade med 
den tropiska växtlighetens guirlander och urhålkade 
av grottor, där Koolaus undersåtar hade sina lyor. 
På den fjärde sidan stupade marken mot en avgrund, 
och långt nedanför kunde man urskilja topparna av 
lägre liggande berg och klippor, vilkas fot badade 
i oceanen. När vädret var vackert, kunde en båt 
landa vid den klippiga stranden, därifrån stigen 
ledde upp mot Kalalau-dalen, men då måste också 
vädret vara riktigt vackert. Och då kunde stun- 
dom någon kallblodig bergsbestigare från stranden 
klättra upp till KLalalau-dalen, till denna ensliga platå, 
där Koolau härskade, men mycket kallblodig måste 
den bergsbestigaren vara och den smala getstigen 

27 



honom väl bekant. Och det var ett underverk, att 
den skara människovrak, som utgjorde Koolaus un- 
dersåtar, någonsin kunnat släpa sitt hjälplösa elände 
uppför de branta stigarna till detta otillgängliga 
ställe. 

»Bröder», började Koolau. 

Men en av de grimaserande, aplika idioterna ut- 
stötte ett så vildt läte att Koolau måste vänta tills 
detta skri slungades av och an av klipporna och 
ekade långt borta i den stilla natten, 

»Bröder, är det inte sällsamt? Vårt var landet, 
och se, det är inte längre vårt. Vad gåvo de oss, 
dessa Herrans predikare och dessa spritens predi- 
kare? Har någon av er fått en enda dollar för detta 
land? Nu är det deras, och till tack säga de oss 
att vi kunna gå och arbeta i deras jord och att 
vad vi i vårt anletes svett arbeta samman, det skall 
bli deras. I gamla dar behövde vi inte arbeta. Och 
när vi bli sjuka, beröva de oss vår frihet.» 

»Vem skaffade oss sjukan, Koolau?» frågade Ki- 
loliana, en torr och senig man med en uppsyn som 
så starkt påminde om en skrattande fauns, att man 
vilket ögonblick som helst kunde vänta sig hovar 
sticka fram under honom. I själva verket hade han 
hovar i stället för fötter och kluvna voro de, men 
de voro kluvna av sår och röta. Och ända var Kilo- 
liana den djärvaste klättraren av dem alla, det var 
han som bäst kände alla getstigarna och som ledt Koo- 
lau och alla hans eländiga undersåtar till denna plats. 

»Ja, du har rätt att fråga», sade Koolau. »Därför 
att vi inte ville arbeta på deras ändlösa fält av 
sockerrör, där våra hästar förut gingo på bete, togo 

28 



de hit kinesiska slavar. Och det var de som bragte 
sjukan hit, sjukan som nu är vår, och som är orsaken 
till att de beröva oss friheten och vilja hålla oss 
fångna på Molokai. Vi äro födda på Kauai. Vi 
ha varit på andra öar, på Oahu, på Maui, på Hawaii 
och Honolulu. Men alltid togo vi oss åter hem till 
Kauai. Varför kommo vi tillbaka ? Det måste finnas 
en orsak. Det var därför att vi älska Kauai. Vi 
äro födda här. Och här ska vi också dö, så vidt inte 
— så vidt inte här finns fega stackare bland oss. 
Sådana kräk vilja vi inte veta av. Dom passar för 
Molokai. Och finns det några sådana bland oss, 
är det bäst att de ge sig i väg. I morgon kommer 
det soldater hit. De fega kunna ju gå ner till dem. 
De bli hastigt och lustigt skickade till Molokai. 
Men vi andra, vi stanna och slåss. Och de ska inte 
rå på oss. Vi ha gevär. Vi veta att det finns smala 
stigar hitupp, på vilka man måste krypa en och 
en. Jag, Koolau, som en gång varit cowboy på 
Niihau, kan ensam reda mig mot tusen man. Och 
så ha vi Kapalei, som en gång var en domare över 
män och själv en hedrad man, men nu, som vi alla, 
jagad och hetsad som en råtta. Hör vad han har 
att säga. Han är vis.» 

Kapalei reste sig. Han hade fordom varit do- 
mare. Han hade studerat i Punahou. Han hade 
suttit till bords med lorder och hövdingar och fram- 
stående representanter för främmande makter, som 
hade att bevaka missionärernas och köpmännens 
rättigheter. Sådan karl hade han varit, Kapalei. 
Men nu var han, som Koolau sagt, bara en hetsad 
råtta, en varelse ställd utanför lagarna, så djupt 

29 



nedsjunken i det mänskliga eländets dy att han var 
lika mycket under som över lagarna. Hans ansikte 
var utan drag, om man inte så vill kalla gapande 
sår, och hans ögon, som saknade ögonlock, brunno 
under hårlösa bryn. 

»Låt oss inte ställa till bråk», började han. »Vi 
be bara att få vara i fred. Men om de inte vilja 
låta oss vara i fred, blir ansvaret deras. Mina fingrar 
äro borta, som ni se.» Han höll upp sina hand- 
stumpar så att alla kunde se dem. »Men ännu har 
jag ett led av den ena tummen kvar, och med 
det kan jag knäppa av ett skott lika säkert som dess 
grannar kunde det i forna dar. Vi älska Kauai. 
Låt oss leva här eller dö här, men låt oss slippa att 
gå i fängelse på Molokai. Sjukan är inte vårt fel. 
Vi ha inte gjort något ondt. Guds ords predikanter 
och spritens predikanter förde hit sjukan genom 
sina kinesiska arbetare, som här skulle odla land 
åt de vite, som ha stulit det. Jag har varit domare. 
Jag känner till lagar och författningar, och jag 
säger er : det är orätt att stjäla en annans land och 
skaffa honom sjukdomar genom kinesiska arbetare 
och sedan kasta honom i fängelse.» 

»Livet är kort och dagarna fyllda med kval», sade 
Koolau. »Låt oss dricka, dansa och vara glada!» 

Ur en av grottorna hämtades kalebasser som gingo 
laget rundt. De voro fyllda med en stark brygd av 
t i-plantan, och den eldiga drycken rusade genom 
deras ådror och steg till deras hjärnor, tills de 
glömde att de en gång varit män och kvinnor, ty de 
blevo på nytt män och kvinnor. Kvinnan, som 
nyss grät sin sorg ur tomma ögonhålor, var åter en 

30 



kvinna med sjudande liv, som knäppte strängarna 
av en ukulele och höjde rösten till en vild kär- 
lekssång, en sådan som kunde ha stigit ur en ur- 
skogs dunkel. Luften dallrade av hennes sång, en 
lockande, förförisk. Och i takt till hennes sång 
dansade Kiloliana på en matta. Hans dans var lätt 
att tolka, ur varje rörelse skrek en ohöljd kärleks- 
längtan, och vid hans sida dansade en kvinna, vars 
fulla höfter och yppiga barm svuro mot ansiktets 
sönderfrätta formlöshet. Det var den levande dö- 
dens dans, ty i deras kroppar längtade och älskade 
ännu livet självt. Och kvinnan, ur vars globberö- 
vade ögonhålor tårar dröpo, stämde in också hon 
i denna kärleksheta sång, och dansen gick yr och 
trånande, kalebasserna gingo sin rund, till dess allas 
hjärnor blevo som klumpar av minnets och bråna- 
dens maskar. Vid sidan av kvinnan dansade på 
mattan en ung flicka, vars ansikte var skönt och 
oskadat, men vars armar, som höjdes och sänktes, 
buro spåren av sjukans härjningar. Men långt borta 
för sig själva dansade de båda idioterna, groteskt, 
fantastiskt parodierade de kärleken, liksom livet 
gjort dem själva till parodier. 

Plötsligt dog kvinnans älskogssång bort, kalebas- 
serna sänktes och danserna avstannade, medan alla 
stirrade över avgrunden bort mot havet, över vilket 
en raket fräste genom den månljusa natten. 

»Det är soldaterna», sade Koolau. »I morgon blir 
det 3trid. Låt oss sova och hålla oss beredda.» 

De spetälske lydde, kravlade sig bort till sina 
lyor, och endast Koolau blev kvar där han satt, 
orörlig i månskenet med geväret över sina knän 

31 



och höll utkik mot landstigningsplatsen långt där 
nere. 

Denna avlägsna Kalalauplatå hade valts med god 
urskillning, då det gällde försvar. Kioliana var den 
enda mänskliga varelse, som kände till stigen upp- 
för de tvära branterna, och ingen kunde nå dit upp 
om han inte ville söka överstiga en knivvass bergs- 
rygg. Gången som ledde in var nära hundra me- 
ter lång och då den var som bäst en fot bred. På 
båda sidor gapade avgrunden. Ett enda felsteg, 
och vandraren skulle störta ner åt höger eller vän- 
ster. Men en gång över skulle han plötsligt finna 
sig försatt till paradiset. Ett hav av växtlighet böl- 
jade över landskapet, vällde med sina gröna vågor 
från vägg till vägg, ström.made ner från klippväg- 
garna i täta revor och trängde i ett skum av orm.- 
bunkar och träd in i de höga klyftorna. Under 
månader hade Koolau och hans folk fört en kamp 
mot denna överväldigande grönska. Den allt för- 
kvävande jungeln med sin rikedom av blomster hade 
drivits bort från bananernas, apelsinernas och man- 
gofrukternas vilda skördar. På små gläntor växte 
vilda arrowrötter, på klippterrasser som fyllts med 
mylla växte t ar o och meloner, och var helst solen 
kunde tränga igenom lyste p a p a i a-trädens gyllne 
frukter. 

Koolau hade jagats upp till denna platå från den 
lägre dalen vid stranden. Och skulle han fördrivas 
än en gång, kände han till smala pass som ledde 
in till det inre höglandet, dit han kunde föra sitt 
folk. Och nu låg han med geväret bredvid sig och 
spejade genom det täta lövverket ned på soldaterna. 

32 



Han kunde se att de hade stora gevär med sig, från 
vilka solstrålarna återkastades som ur speglar. Rakt 
framför honom låg den knivvassa bergsryggen. Han 
kunde se människor som små prickar röra sig på 
stigen som ledde dit upp. Han visste mycket väl, 
att det inte var soldater utan polis. Först om de 
misslyckades, skulle soldaterna börja leken. 

Han smekte ömt gevärspipan med den förvridna 
handen och försäkrade sig om att siktet var i ord- 
ning. Han hade lärt sig konsten att skjuta som 
vildboskapsjägare på Niihau, och på den ön hade 
man ännu inte kunnat glömma hans vackra konst. 
I samma mån som människoprickarna nalkades och 
blevo större, beräknade han avstånden, riktningen 
av vinden, som gick i rät vinkel mot skjutlinjen och 
svårigheten att icke missräkna sig på föremål som 
befunno sig så långt under hans öga. Men han 
sköt icke. Han röjde icke sin tillvaro förrän de 
uppnått början av den farliga bergsryggen. Och 
han visade sig inte heller, han bara ropade : 

»Vad är det ni vill?» frågade han. 

»Vi söka Koolau, den spetälske», svarade den man 
som anförde de infödda polismännen. Själv var 
han en blåögd amerikan. 

»Vänd om», sade Koolau. 

Han kände honom, — det var en undersheriff, 
och det var han som infångat honom på Niihau på 
andra sidan Kauai och fört honom hit till Kalalau. 

»Vem är du ?» frågade sheriffen. 

»Jag är Koolau, den spetälske», lydde svaret. 

»Kom hit då, det är dig vi vilja ha fatt i. Död 
eller levande, det är tusen dollars på ditt huvud. 

33 



Du kan inte komma undan.» 

Koolau skrattade högljudt i sitt snår. 

»Kom ut», befallde sheriffen, men Koolau teg. 

Han rådgjorde med polismännen och Koolau kunde 
se att de beredde sig att söka ta honom med våld. 

»Koolau», ropade sheriffen, »Koolau, måste jag 
komma själv för att lägga vantarna på dig?» 

»Se dig då först och grundligt omkring och se på 
solen och sjön, ty det blir sista gången du får det 
nöjet.» 

»Det är godt och väl, Koolau», sade sheriffen. 
»Jag vet mycket väl att du är en mästerskytt, men 
inte vill du väl skjuta ihjäl mig, Koolau, jag har 
aldrig gjort dig något illa.» 

Koolau mumlade något för sig själv inne i snåret. 

»Hör du inte, svara mig på det, Koolau, har jag 
någonsin gjort dig något illa ?» 

»Du handlar illa mot mig, då du försöker sätta mig 
i fängelse», var svaret. »Och du handlar illa mot mig, 
då du försöker förtjäna de där tusen dollrarna för 
mitt huvud. Om livet är dig kärt, så stanna där du 
är.» 

»Ja, då måste jag komma själv och hämta dig. 
Det gör mig ondt, men det är min plikt.» 

Sheriffen var ingen mes, men ändå tvekade han. 
Han tittade ner i avgrunderna på ömse sidor och 
såg fram över den sm.ala stig som han måste pas- 
sera. Så fick han en idé. 

»Koolau», ropade han. 

Men intet hördes ur snåret. 

»Koolau, skjut inte, jag kommer.» 

Sheriffen vände sig om, gav några order till po- 

34 



liserna och började så sin farliga promenad. Han 
gick helt långsamt. Det var som att gå på lina. 
Han hade intet att balansera med. Den vulkaniska 
bergsväggen knastiade under hans fötter och på 
båda sidor lossnade små skärvor som föllo ner i 
djupet. Solen brände, hans ansikte var vått av 
svett. Men fram gick han, till dess han kommit 
halvvägs. 

»Stopp 1» kommenderade Koolau. »Ett steg till 
och jag skjuter.» 

Sheriffen stannade, vaggande för balansens skull, 
där han stod över bråddjupen. Hans ansikte var 
blekt, men hans blick bestämd. Han fuktade sina 
torra läppar innan han talade. 

»Koolau, du skjuter inte på mig, det vet jag.» 

Och ännu en gång började han röra sig framåt. 
Då vacklade han till för en kula, hans ansikte för- 
vreds som av smärtsam överraskning och han föll. 
Han försökte rädda sig genom att kasta sig tvärs- 
över bergsryggen, men då kom döden. I nästa 
ögonblick var bergsryggen tom. Så företogs an- 
greppet, fem polismän, den ene efter den andre, 
ilade oförfärat framåt stigen. Och samtidigt gåvo 
de andra eld mot snåret. Det var rama vansinnet. 
Fem gånger drog Koolau åt sig trycket och det så 
hastigt att skotten blevo ett enda rasslande. Gång 
på gång bytte han ställning krypande för kulorna, 
som visslade rundt honom, höll han utkik. Fyra av 
av polismännen hade följt efter sheriffen. Den femte 
låg framstupa över stigen, ännu vid liv. Längre 
bort syntes de övriga männen; de hade upphört 
att ge eld. De förstodo att däruppe på den kala 

35 



platån hade de inga utsikter att lyckas. Innan de 
klättrat ner, kunde Koolau ha skjutit ned dem till 
sista man. Men han sköt inte. Efter någon över- 
läggning drog en av dem av sig en vit skjorta och 
viftade med den som flagga. Åtföljd av en kamrat 
gick han så fram över bergsryggen till den sårade 
kamraten. Koolau gav intet tecken ifrån sig men 
såg hur de långsamt drogo sig tillbaka och blevo 
små punkter, då de kommit ner i dalen. 

Två timmar senare observerade Koolau ur ett 
annat snår, hur en skara poliser sökte nalkas dalen 
från motsatta sidan. Han kunde se de vilda get- 
terna fly framför dem där de klättrade allt högre 
och högre upp, till dess han började tvivla på sina 
egna ögons vittnesbörd och ropade till sig Kioliana, 
som kravlade sig fram till honom. 

»Nej, där finns ingen väg», sade Kioliana. 

»Nå men getterna då?» 

»De komma från den andra dalgången, men de 
kunna inte komma upp hit. Det finns ingen väg 
där. De där karlarna ä' inte mera slipade än get- 
terna. De slå säkert ihjäl sig. Låt oss ge akt på 
dem.» 

»Det är duktiga karlar», sade Koolau. »Låt oss 
ge akt på dem.» 

De lågo utsträckta vid varandras sida i de pur- 
purröda konvolvelerna, medan h a u-trädens guldgula 
blommor droppade ner över dem, och deras blickar 
följde tåligt de klättrande männen, tills det som de 
väntat inträffade och tre av dem förlorade fotfästet 
och gledo ut och gjorde ett fall på minst fem hundra 
fot. 

36 



Kioliana fnittrade. 

»Nu lämna de oss i fred», sade han. 

»De ha krigsgevär», sade Koolau. »Soldaterna ha 
ännu inte haft sitt ord med i laget.» 

Det var en kvav eftermiddag och de flesta av de 
spetälske lågo sovande i sina lyor. Men Koolau vak- 
tade med geväret över knäna vid ingången till sin 
egen grotta. Flickan med de vanställda armarna 
låg nedanför i snåret och bevakade den vassa bergs- 
ryggen. Plötsligt spratt Koolau till vid ljudet av 
en explosion nedifrån stranden. I nästa ögonblick 
var det som om hela atmosfären rämnat. Den våld- 
samma knallen förfärade honom. Det var som om 
gudarna ryckt till sig hela himlavalvets fäste och 
rivit det itu, som då en kvinna river sönder ett 
stycke bomullstyg. Det rörde sig något genom luf- 
ten, något som oerhört hastigt kom närmare. Koo- 
lau såg upp, som om han väntade att få se något. 
Så exploderade granaten högt däruppe på klippan 
som en fontän av svart rök, klippan splittrades och 
stenar rullade ner till dess fot. 

Koolau förde upp handen till sina fuktiga ögon- 
bryn. Han var fruktans värdt uppskakad. Han hade 
aldrig haft någon erfarenhet av granater, och detta 
var värre än något han kunnat föreställa sig. 

»Ett», sade Kapahei, som började räkna högt för 
sig själv. 

En gång till och så ännu en gång flögo grana- 
terna genom luften och exploderade i deras åsyn. 
Kapahei höll noggrann räkning. De spetälske kröpo 
tillsammans på den öppna platsen framför grot- 
torna. Till en början hade de varit dödligt för- 



skräckta, men då alla projektilerna gingo över de- 
ras huvud, blevo de lugnare och grepos av be- 
undran för skådespelet. De båda idioterna jublade 
av förtjusning och dansade vilda danser varje gång 
granaterna exploderade. Koolau återfick så små- 
ningom sin självbehärskning. Ingen skada hade 
förorsakats. Antagligen kunde de inte på dylika 
oerhörda distanser inrikta de stora projektilerna med 
samma beräkning som med ett gevär. 

Men situationen skulle förändras. Projektilerna 
började slå ned på närmare håll. En exploderade 
i snåret nära den knivbladssmala bergsryggen. Koo- 
lau erinrade sig flickan, som låg där på utkik, och 
skyndade dit. Ännu rök det ur buskarna, då han 
kröp in där. Han blev förvånad. Alla grenar voro 
splittrade. Där flickan hade varit, gapade ett hål 
i marken. Flickan själv hade slitits i atomer. Gra- 
naten hade slagit ned rätt på henne. 

Efter att ha förvissat sig om att inga soldater 
försökte äntra passagen, skyndade Koolau tillbaka 
till grottan. Hela tiden veno och pepo granaterna, 
dalgången rungade av deras explosioner. Då han 
kom i närheten av grottorna, kunde han se de 
båda idioterna hålla varandra i hand med de stum- 
par som ännu återstodo av deras händer. Fastän 
han själv sprang, kunde han tydligt se en svart 
rök stiga upp ur marken strax bredvid idioterna. 
Deras kroppar slungades isär vid explosionen. Den 
ena blev liggande orörlig, men den andre kröp på 
händerna mot grottan. Hans ben släpade hjälplöst 
efter honom och blod strömmade från hans kropp. 
Han såg ut som om han badat i blod, och där han 

38 



kröp tjöt han som en liten hund. Alla de övriga 
spetälske med undantag av Kapahei hade flytt in i 
sina hålor. 

»Sjutton», sade Kapahei, »aderton», tillade han. 

Den sista granaten hade så godt som trängt in i 
en av hålorna. Explosionen kom alla att fly ur 
sina grottor. Men ur just den träffade hålan kom 
där ingen. Koolau kröp in, trotsande den fräna, 
stickande röken. Fyra gräsligt stympade kroppar 
lågo där inne. En av dem var den blinda kvinnan, 
hon som alltid hade gråtit ända till nu. 

Då Koolau åter kom ut i det fria, fann han sitt 
folk skräckslaget. Redan hade de börjat klättra 
getstigen som ledde ut ur hålvägen och in bland 
höjderna och klyftorna. Den sårade idioten jäm- 
rade sig tyst och försökte följa dem, släpande sig 
fram på händerna. Men vid första stigning av 
marken sveko honom hans krafter och han föll till- 
sammans. 

»Vore bättre döda honom», sade Koolau till Ka- 
pahei, som satt orörlig kvar på sin plats. 

»Tjugutvå», svarade Kapahei. 

»Javisst, det vore klokt att döda honom, tjugutre, 
tjugufyra.» 

Idioten satte till ett gallskrik, då han såg geväret 
höjt emot sig. Koolau tvekade och sänkte vapnet. 

»Det är svårt att göra», sade han. 

»Du är en tok, tjugusex, tjugusju», sade Kapahei. 
»Låt mig visa dig.» 

Han reste sig och nalkades den sårade med ett 
tungt klippstycke i sin hand. Då han lyfte armen, 
råkades han av en granat, som befriade honom 

39 



från nödvändigheten att verkställa sitt uppsåt och 
på samma gång från att hålla räkning över skotten. 

Nu var Koolau ensam i passet. Han såg de sista 
av sitt folk släpa sina kroppar över stigen och för- 
svinna. Vände sedan om och gick ner till platsen, 
där flickan hade blivit dödad. Ännu brakade skot- 
ten, men han stannade, långt under sig kunde han 
se soldaterna klättra upp. En granat exploderade 
tjugu fot ifrån honom. Han kastade sig till marken 
och hörde skärvor ryka över sin kropp. Ett regn 
av h a u-blomster yrde över honom. Han lyfte sitt 
huvud för att se nedåt gångstigen. Han blev för- 
skräckt. Gevärskulor skulle icke ha kunnat skräm- 
ma honom, men denna granateld var förfärande. 
Varje gång en granat drog fräsande förbi kröp han 
darrande ihop, men lyfte sedan åter upp huvudet 
för att hålla utkik. 

Slutligen upphörde granatregnet. Det var väl 
därför att soldaterna kommo närmare, tänkte han. 
De smögo sig upp längs stigen i en lång rad, och 
han försökte räkna dem, men tappade bort räk- 
ningen. Men de voro åtminstone en hundra styc- 
ken — alla kommo de för att söka fånga honom, 
Koolau, den spetälske. Han kände som ett stygn 
av stolthet. Med krigsattiralj och gevär, med polis 
och soldater kommo de emot honom, och han var 
en ensam man och till på köpet en av sjukdom bru- 
ten man. De hade satt ett pris på hans huvud, 
tusen dollars för honom, död eller levande. I hela 
sitt liv hade han aldrig varit ägare till en så stor 
summa. Den tanken var bitter. Kapahei hade haft 
rätt. Han, Koolau, hade icke gjort något ondt. 

40 



Eftersom h a o 1 e s behövde arbetare för att odla 
den jord de stulit, hade de infört kinesiska c o o 1 i e s, 
och med dem hade sjukan kommit. Och nu, bara 
därför att han också fått den där fördömda sjukan, 
var han värd ett tusen dollars — men inte för sig 
själv, bara för andra. Det var hans värdelösa 
kropp, upprutten av spetälska eller dödad av en 
granat, som var värd så mycket pangar. 

Då soldaterna nådde den knivvassa bergsryggen, 
kände han sig manad att ge dem en varning. Men 
hans blick föll på den mördade flickan, och han 
förblev tyst. Då sex kommJt ut på bergsryggen, 
öppnade han elden. Och inte ens då bergsryggen 
åter stod tom, upphörde han att skjuta. Han tömde 
sitt magasin, laddade på nytt och fyllde det än en 
gång. Han sköt och sköt. Alla hans lidna oför- 
rätter virvlade om i hans hjärna, och han var gri- 
pen av hämndens raseri. Från hela getstigen där- 
nere sköto soldaterna, och fastän de lågo flata och 
sökte skydd i markens oregelbundenheter, voro de 
i håll för honom. Kulor visslade och veno omkring 
honom, och en återstudsande kula visslade genom 
luften. En kula plöjde en fåra genom hans hår 
och en annan snuddade vid hans skuldra utan at^ 
ens rista upp skinnet. 

Det var ett blodbad, där en enda man utförde 
dödandet. Soldaterna började dra sig tillbaka och 
hjälpa de sårade. Plötsligt kände Koolau ett os 
som av bränt kött. Han såg sig först omkring, 
men varsnade så att det var hans egna händer. 
Det var den överhettade gevärspipan som vållat 
detta. Spetälskan hade förstört så godt som alla 

41 

Söderhavsherättelscr. 4 



nerver i hans händer. Fastän dessa händer brunno 
och hans luktsinne sade honom det, kände han 
ingenting. 

Han låg i buskaget småleende, till dess han kom 
att tänka på krigsvapnen. Utan tvivel skulle de 
ännu en gsmg öppna eld mot honom och denna gång 
just mot de buskar, varifrån han hade skjutit mot 
dem. Han ömsade plats och kröp ned bakom ut- 
språnget av en klippa, mot vilken han icke kunnat 
se några kulor slå ned. Då började bombardemanget 
igen. Han räknade skotten. Sextio granater hade 
slungats in i klyftan, innan beskjutningen upphörde. 
Det lilla området var grusat av deras explosioner 
och det föreföll otänkbart att något mänskligt väsen 
kunde ha överlevat. Så tänkte åtminstone solda- 
terna, ty under den brännande aftonsolen försökte 
de ännu en gång att äntra den smala getstigen. Och 
ännu en gång blev denna smala stig försvarad, 
ännu en gång måste de dra sig ned mot stranden. 

Ännu i två dagar behöll Koolau sin ställning, 
ehuru soldaterna icke upphörde att beskjuta den 
med granater. Då kom en av de spetälske, Pa- 
hana, en gosse, fram till honom och berättade att 
Kioliana hade slagit ihjäl sig genom att störta ner, 
då han jagade getter för att skaffa dem mat, och 
att kvinnorna voro förskräckta och inte visste till 
sig. Koolau ropade gossen till sig och lämnade 
honom kvar med ett reservgevär att vakta passa- 
gen. Han fann sitt folk modlöst. De flesta av dem 
voro för hjälplösa att själva under så försvårade 
omständigheter kunna skaffa sig föda, och alla ledo 
de av hunger. Han utvalde två kvinnor och en man, 

42 



som icke voro alltför svårt angripna av sjukan, 
och sände dem tillbaka för att hämta mat och mattor. 
De övriga sökte han trösta och pigga upp till dess 
att till och med de uslaste började hjälpa till med 
att bygga en hydda. 

Men de, som han sändt för att proviantera, kommo 
icke tillbaka. Han vände då själv åter. Då han 
trädde ut genom lövverket vid kanten av hålvägen, 
knallade ett halvt dussin gevär. En kula genom- 
borrade den köttiga delen av hans skuldra, och 
hans kind rispades upp av en flisa ur klippryggen, 
mot vilken en kula studsat. Då han vände sig om 
för att fly, kunde han se hela hålvägen full av 
soldater. Hans eget folk hade förrådt honom. Gra- 
natelden hade varit så fruktansvärd, att de före- 
dragit gå i fångenskap på Molokai. 

Koolau drog sig tillbaka och lösgjorde ett av 
sina tunga patronbälten. Han låg framstupa mellan 
klipporna. Han lät huvudet och axlarna av den 
första soldaten tydligt resa sig inom skotthåll, innan 
han knäppte av. Två gånger å rad upprepades detta. 
Efter en liten stund stacks en vit flagga upp över 
bergväggen. 

»Vad är det ni vill?» frågade han. 

»Vi vilja ha dig fast, om du är Koolau den spet- 
älske 1» 

Koolau glömde bort var har var, allting glömde 
han i detta ögonblick, där han låg och förundrade 
sig över denna märkvärdiga envishet hos dessa ha- 
oles, som alltid vilja ha sin vilja fram, kosta 
vad det vill. De måste ha sin vilja fram, även om 
de måste betala det med livet. Han kunde inte 

43 



låta bli att beundra dem just för denna viljas skull, 
som var stark nog att övervinna det omöjliga. Han 
förstod mycket väl att hans motstånd var hopplöst. 
Vad hjälpte väl emot denna järnvilja? Dödade han 
också tusen av dem, skulle andra resa sig, talrika som 
sanden i havet, och gå emot honom. De kunde 
aldrig sätta sig in i den tanken att kunna besegras. 
Just det var på samma gång deras styrka och svag- 
het. Och däri låg svagheten hos hans eget folk. 
Nu förstod han varför Guds ords predikanter och 
spritens predikanter lyckats roffa åt sig hans land. 
Det var därför att — — 

»Nå hur blir det ? Kommer du eller kommer du 
inte ?» 

Det var rösten under den vita flaggan som talade. 
Det var en haole som talade, en haole hka envis 
och bestämd som hela den vita rasen. 

»Låt oss talas vid», sade Koolau. 

Mannens huvud och axlar syntes och sedan hela 
hans kropp. Det var ett skäggigt blåögt ansikte. 
En ungdom på kanske fem och tjugu, smärt och 
vårdad i en kaptens uniform. Han gick fram några 
steg och stannade, satte sig på några stegs avstånd. 

»Ni är en modig karl», sade Koolau förvånad, 
»jag kunde ju döda er som en fluga.» 

»Nej, det kan du inte», lydde svaret. 

»Varför inte?» 

»Därför att du är en man, Koolau, fastän inte 
en av bästa sorten. Jag känner dig. Du dödar på 
ärligt vis.» 

Koolau brummade, men var i hemlighet ganska 
belåten. 

44 



»Vad har du gjort med mitt folk?» frågade han. 
»En gosse, två kvinnor och en man?» 

»De gåvo sig på samma sätt som du nu skall 
göra.» 

Koolau skrattade misstroget. 

»Jag är en fri man», förklarade han. »Jag har 
inte gjort något illa. Allt vad jag ber om är att 
bli lämnad i fred. Fri har jag levat och fri vill 
jag dö. Jag ger mig aldrig.» 

»Då är ditt folk förståndigare än du», svarade 
den unge kaptenen. »Titta dit bort, så får du se !» 

Koolau vände sig om och såg återstoden av sitt 
folk nalkas. De stönade och suckade. En ohygg- 
lig rad släpade sig förbi. Och Koolau skulle tömma 
en ännu bittrare kalk, ty där de drogo förbi slungade 
de förolämpningar och skällsord över honom, och 
den flåsande häxa, som avslöt tåget, stannade och 
lyftade sina magra klolika händer, vaggade sitt 
dödskallehuvud och förbannade honom. En i sän- 
der överskredo de hålvägens tröskel och överläm- 
nade sig till soldaterna. 

»Gå nu», sade Koolau till kaptenen. »Jag ämnar 
aldrig ge mig. Det är mitt sista ord. Farväl.» 

Kaptenen reste sig och gick till sina soldater. I 
nästa ögonblick hade han förlorat parlamcntärflag- 
gan och satte sin hatt på spetsen av sin sabelbalja. 
Koolaus kula genomborrade den genast. På efter- 
middagen drev man honom bort med granater, och 
då han tog sin tillflykt till de högt upp belägna 
klyftorna förföljde soldaterna honom. 

I sex veckors tid jagade de honom från klyfta 
till klyfta över vulkaniska käglor och branta get- 

45 



stigar. De gjorde skallgång på honom genom lan- 
tana-jungeln och gu a va-snåren, de hetsade ho- 
nom som ett vildt djur. Men alltid undgick han 
dem och försvann. Ansattes han för hårdt, höll 
hans gevär dem på avstånd. Sina sårade buro de 
längs getstigarna ner till stranden. Någon gång, då 
hans bruna kropp ett ögonblick skymtade fram mel- 
lan snåren, gåvo de eld. En gång lyckades ett 
halvt dussin av dem inringa honom mellan klyf- 
torna. De tömde sina gevärsmagasin efter honom, 
men han försvann. Senare funno de blodspår och 
förstodo att han var sårad. Efter sex veckor upp- 
gåvo de försöken. Soldater och polismän återvände 
till Honolulu och Kalalau-dalen lämnades honom 
till ostörd besittning, ehuru visserligen då och då 
för prisets skull, som var satt på hans huvud, våg- 
halsigt folk till sin egen ofärd anställde jakt på 
honom. 

Två år hade gått. För sista gången hade Koolau 
krupit in i snåren och låg där bland t i-blad och 
vilda ingefärsblomster. Fri hade han levat och fri 
ville han dö. Ett sakta regn hade börjat falla, 
kring sin usla kropp svepte han en trasig filt. Han 
var klädd i en oljerock. Över bröstet hade han 
lagt sitt mausergevär, då och då strök han varsamt 
regndropparna från dess pipa. Nu hade handen 
som smekte geväret inga fingrar kvar. 

Han slöt sina ögon; svagheten och det förvirrade 
bruset i hans hjärna sade honom att lians slut var 
nära. Som ett vildt djur hade han gömt sig i en 
skreva för att dö. Halvt medvetslöst och i yrsel 
genomlevde han åter i minnet sin ungdom på Nii- 

46 



hau. Allt eftersom livet flydde och regnets fal- 
lande droppar gjorde honom dövare, tyckte han 
sig åter vara ung, rida in vilda unghästar, som 
stegrade sig och slogo under honom, där han satt 
i sadeln med stiglädren bundna över djurets manke, 
eller lät han det gå i vild karriär över korallstran- 
den; i nästa ögonblick och ännu tydligare såg han 
sig själv på jakt efter vilda bufflar på de höglänta 
betesmarkerna, fångande dem med lasso eller le- 
dande dem hem. Svetten och dammet från inhäg- 
naden, där de fångade djuren märktes med glö- 
dande järn, stack honom på nytt i näsan. 

Hela hans glada, lemstarka ungdom var åter hans, 
hans på nytt, ända tills häftiga smärtor återförde 
honom till verkligheten. Han lyfte upp sina van- 
ställda, stympade händer och betraktade dem med 
häpnad. Vad var detta? Varför, varför? Varför 
skulle denna fagra ungdom förbytas till detta? Nu 
kom han ihåg, att han var Koolau, den spetälske. 
Hans ögonlock sänktes trött och regnets brus i hans 
öra började domna. En lång darrning gick genom 
hans kropp. Också den upphörde. Han lyfte sitt 
huvud till hälften, men det föll tillbaka. Så öpp- 
nade sig hans ögon, men slöto sig ej mera. Hans 
sista tanke gällde mausergeväret, och med sina 
stympade, fingerlösa händer tryckte han det mot 
sitt bröst. 



47 



III. 

FARVÄL, JACK, FARVÄL! 

Hawaii är ett underligt ställe. Allting är i socialt 
avseende liksom upp- och nedvändt. Inte så att inte 
allting är korrekt. Snarare är då allting där ren,t 
av för mycket korrekt. Men ändå är det litet be- 
synnerligt. Den mest ultra exklusiva societeten där 
är missionärsfamiljerna. Det låter ju nästan litet 
överraskande om man berättar att i Hawaii sitta 
missionärerna, vilkas rike ju inte är av denna värl- 
den, i högsätet vid pänningmatadorernas bord. Men 
det är ett faktum. De enkla människor från New- 
England, som under det tredje årtiondet av aderton- 
hundratalet först anlände, kommo i avsikt att bi- 
bringa kanakerna religionens sanningar och läran 
om den ende sanne guden. De lyckades så väl 
i detta förehavande som också i civiliserandet av 
infödingarna, att dessa senare redan i andra 
eller tredje generationen befunno sig i utdöende. 
Detta var frukten av ordets sådd; frukten av vad 
missionärerna (och deras barn och barnbarn) sådde, 
var den, att dessa nu själva ägde öarna, hamnarna, 
städerna och sockerplantagen. Missionärerna, som 

48 



kommit dit för att skänka hedningarna livets bröd, 
stannade kvar för att gona sig vid hedningarntas 
gästabud. 

Men det var inte om dessa hawaiiska besynner- 
Hgheter jag ämnade berätta. Man kan emellertid 
inte tala om det som rör Hawaii utan att komma 
in på kapitlet om missionärerna. Det var om Jack 
Kersdale som jag ämnade berätta; han tillhörde 
en missionärsfamilj. Det vill säga genom sin farmor. 
Hans farfar var gamle Benjamin Kersdale, en ame- 
rikansk affärsman, som i den gamla goda tiden bör- 
jade samla på sin första million genom att sälja 
billig whisky och dålig gin. Egendomligt nog, förr 
i världen voro missionärerna och handelsmännen 
dödsfiender. Deras intressen så att säga gingo inte 
riktigt ihop. Men barnen gjorde upp den lilla diffe- 
rensen genom att gifta sig inbördes och dela öarna 
mellan sig. 

Livet är i Hawaii en enda sång. Det är också 
vad Stoddard vill framhålla i sin dikt »Hawaii Noi». 

"Liv är musik. Gör, öde, visan lång! 
Var ö är strof. Det hela är en sång." 

Och han hade rätt. Här ligger guldglans över 
människornas hud. De infödda kvinnorna äro sol- 
brynta Junogestalter, de infödda männen Apollo- 
statyer av brons. De sjunga och dansa; alla äro de 
bekransade, gnistra av blommor. Och tack vare 
solen och ljuset älska de alla, hur bråttom de eljes 
ha, att dansa, sjunga och att bakom sina öron och 
i håret sticka in blossande blommor. Sådan var 
Jack Kersdale. Han hade det brådare än de flesta. 
Han rådde om millioner. Han var sockerkung, 

49 



kaffeodlare, gummimatador, boskapsägare och driv- 
fjädern i tre eller fyra stora nya företag på ön. Han 
var sällskapsmänniska, klubblejon, yachtägare, ung- 
karl och först och sist en så ståtlig ung man som 
någonsin en mamma med giftasvuxna döttrar 
kastat sina ögon på. Han hade studerat vid 
Yale, och hans huvud var mera fullproppat med 
statistik och skolkunskaper rörande Hawaii Nei än 
någon annans som jag någonsin råkat på. Han 
arbetade oerhört, han sjöng, han dansade och han 
satte blommor i sitt hår lika ofta som de som egent- 
ligen aldrig hade annat att göra. 

Han var manhaftig, och redan som en ung ny- 
börjare i det offentligas tjänst hade han utkämpat 
tvänne dueller, båda politiska. I själva verket hade 
han spelat en mycket anmärkningsvärd och hed- 
rande roll under den sista revolutionen, då den in- 
födda dynastien störtades, och på den tiden kunde 
han knappast ha varit mer än sexton år. Jag vill 
betona detta för att visa, att feg var han inte, och 
jag vill att detta skall bli klart, ty eljes kan det 
följande missförstås. Jag har med egna ögon sett 
honom på beridarebanan vid Habakala stuteri kväsa 
en fyraåring, som i två års tid trotsat Von Tempskys 
alla cow-boys. Och jag kan berätta ännu en sak. 
Det var nere i Korna, eller rättare sagt uppe i 
Korna, ty folket där har fått det infallet att leva 
tusen fot över havet. Vi befunno oss allesammans 
på den 1 a n a i, som hör till doktor Goodhue's bun- 
galow. Jag satt just och pratade med Dottie Fair- 
child, när det hände. En stor tusenfoting — den 
var sju tum lång, ty vi mätte upp den senare — 

50 



föll direkt från taket ner i hennes hår. Jag 
naåste erkänna att själv blev jag som stel av fasa. 
Jag kunde inte röra mig. Mitt förstånd hade plöts- 
ligt tvärstannat. Två fot ifrån mig kravlade detta 
ohyggliga, fasansfulla odjur i hennes hår. När som 
hälst kunde det ju ramla ner på hennes bara skuldror 
— vi hade just lämnat middagsbordet. 

»Vad är det», frågade hon och skulle just ta sig i 
håret med handen. 

»Låt bli», skrek jag, »låt blil» 

»Men vad är det då?» frågade hon och började 
smittas av den förskräckelse hon kunde läsa i mina 
ögon och på mina stammande läppar. 

Mitt utrop hade väckt Kersdales uppmärksamhet. 
Han kastade en likgiltig blick på oss, men med den 
blicken hade han genomskådat hela situationen. 
Han kom över till oss, men utan synbar brådska. 

»Var snäll och sitt alldeles orörlig, Dottie», sade 
han lugnt. 

Han varken tvekade eller skyndade sig eller ho- 
verade sig på något sätt. 

»Tillåt mig . . .», sade han. 

Och med ett hastigt grepp hade han ryckt till 
sig hennes schal och virat den så tätt kring hennes 
skuldror, att tusenfotingen icke kunde falla innanför 
hennes klädningsliv. Med den andra handen, den 
högra, hade han vidrört hennes hår och fångat det 
vidriga djuret med ett stadigt grepp bakom dess 
huvud och höll det så mellan tummen och pekfing- 
ret, medan han drog det ur hennes hår. Det hela 
var i all sin enkelhet en lika nervskakande och 
hjältemodig handling som det någonsin förunnats 

51 



en människa att se. Det kom mig att bli stel av 
fasa. Tusenfotingen — sju tum krymmande hul- 
lingliknande fötter — vred sig och rörde sig kring 
hans hand, slingrade sig kring hans fingrar, stack 
sina fötter genom hans skinn och rev honom under 
försöken att frigöra sig. Odjuret stack honom två 
gånger — jag såg det själv — men han försäkrade 
damerna att han var oskadad, då han släppte djuret 
på marken och trampade ihjäl det. Men fem minuter 
senare såg jag hur doktor Goodhue inne i sitt ope- 
rationsrum pysslade om såren och gjorde injek- 
tioner av övermangansyrat kali. Nästa morgonj 
var Kersdales arm så tjock som en vanlig kutting, 
och det dröjde i tre veckor innan svullnaden hade 
lagt sig. 

Men allt detta har ingenting att göra med min 
historia, men jag kunde inte låta bli att berätta 
det för att visa att Jack Kersdale var allt utom feg. 
Han hade tvärtom i min åsyn lagt i dagen det sty- 
vaste prov på kallblodighet som jag någonsin varit 
med om. Han hade under hela tiden inte ändrat 
en min, och hans leende hade inte ens en sekund 
lämnat hans ansikte. Och han hade stuckit fing- 
rarna i Dottie Fairchilds hår med samma obekym- 
rade säkerhet som om det varit i en liten skål med 
saltade mandlar. Och ändå var det just honom 
som jag en gång skulle få se slagen av en förfäran 
tusen gånger häftigare än den skräck jag själv er- 
farit, då jag såg det förfärliga djuret ramla ner i 
Dottie Fairchilds hår och dingla över hennes ögon 
och hennes bara hals. 

Jag hade särskilt intresse av spetälskan, och ifråga 

52 



om denna sjukdom ägde Kersdale, liksom ifråga 
om allt som rörde öriket, en rent av encyklopedisk 
kunskap. Spetälskan var i själva verket för honom 
ett favoritstudium. Han var en ivrig förfäktare av 
tvångsinterneringen på Molokai, där öns alla spet- 
älske höllos isolerade. Bland infödingarna själva 
pratades det och protesterades en hel del, uppvig- 
lade som de voro av demagoger, som antydde att 
det förövades grymheter på Molokai, där män och 
kvinnor, bortryckta från vänner och familjer, tvun- 
gos att leva sitt liv i ständig förvisning ända tills 
döden befriade dem. För dem gavs ingen appell, 
ingen återgång. Över Molokais portar kunde ha 
stått : »I som här inträden, låten hoppet fara !» 

»Men jag försäkrar dig, att de trivas där», sade 
Kersdale. »Och de ha det i själva verket ofta myc- 
ket bättre än släkt och vänner där hemma. Talet 
om ohyggligheterna på Molokai är bara struntprat. 
Jag Jean föra dig omkring i hospitalen och fattig- 
kvarteren var du vill i världens storstäder och visa 
dig mycket mera upprörande ohyggligheter. »Den 
levande döden!» »Människor, som en gång ha varit 
människor!» Lögn och förtal! Du skulle se de där 
»levande döda» rida kapp en fjärde Juli! Några av 
dem ha egna kuttrar. En av dem har ^n motor^ 
båt. De ha ingenting att göra, bara att roa sig. 
De ha föda, husrum, kläder, läkarebehandling, all- 
ting. De äro själva herrar över sin ö. De ha ett 
ännu bättre klimat än Honolulu, och där är under- 
bart vackert. Jag skulle inte ha någonting emot 
att själv ge mig dit och stanna där resten av mitt 
liv. Det är en förtjusande ö.» 

53 



Så talade Kersdale om de lyckliga spetälske. Själv 
var han alls inte rädd för sjukdomen. Och han 
brukade tillägga att av vita män inte en på millionen 
hade utsikt att få sjukan, men längre fram tillstod 
han att en av hans bästa vänner från skoltiden, 
Alfred Starter, hade blivit smittad och förts till 
Molokai, där han dog. 

»Ser du», sade Kersdale, »förr i världen fanns 
det inte något osvikligt prov, varigenom läkarne 
kunde konstatera, huruvida verklig spetälska före- 
låg i ett visst fall. En sjukdom med ovanliga och 
oförklarliga symptom var då tillräcklig anledning 
att sända en stackars sate till Molokai. Också hände 
det att dussintals patienter, som inte hade mer spet- 
älska än du och jag, skickades dit. Men nu fÖr 
tiden begår man inte sådana misstag. Medicinal- 
styrelsens undersökningar äro numera ofelbara. Det 
egendomliga var att när den nya analysen uppfanns 
och man praktiserade den på Molokai, fann man 
att åtskilliga av sjuklingarna på Molokai alls inte 
hade sjukan. De blevo också genast frigivna. Na- 
turligtvis blevo de överlyckliga. Ja, det tror du 
det. Nej, du. De spjärnade mycket värre emot. att 
föras till Honolulu än de förut gjort, då de skulle 
deporteras till Molokai. Några vägrade absolut, och 
man fick lov att använda maktspråk. En av dem 
dll och med gifte sig med en spetäJsk kvinna i 
sista stadiet och skrev hem' till medicinalstyrelsen 
och protesterade mot sin förflyttning på den grund 
att ingen fanns som bättre än han kunde pyssla om 
den arma kvinnan.» 



54 



»Vad är det för ett osvikligt prov du talar om?» 
frågade jag. 

»Det bakteriologiska provet; det är osvikligt. Dok- 
tor Hervey, du vet, han som är vår expert här, var 
den förste som använde det. Han är en trollkarl. Han 
vet mer om spetälskan än någon annan nu levande 
vetenskapsman, och kan någonsin ett medel mot 
spetälskan upptäckas, så blir det nog han som gör 
den upptäckten. Man har lyckats upptäcka spet- 
älskebacillen och lärt sig att isolera den. Finns 
den hos en patient, kan man nu också konstatera 
att den finns där. Man behöver bara klippa av en 
bit hud på det misstänkta stället och låta den un- 
dergå det bakteriologiska provet. En människa kan 
vara fullproppad med spetälskebaciller utan att man 
har en aning om det.» 

»Då skulle det ju kunna hända att du eller jag 
har massor av dem.» 

»Vem vet? Det tar sju år för spetälskebacillen 
att utveckla sig. Om du hyser den allra minsta 
misstanke, så gå till doktor Hervey. Han knipsar 
bara bort en liten skinnbit och kan bums säga dig 
sanningen.» 

Någon tid därefter presenterade han mig för dok- 
tor Hervey, som lassade på mig travar av medici- 
nalstyrelsens rapporter och småskrifter angående 
sjukdomen och tog mig med sig till Kalihi, där 
Honolulu har sin karantänstation för spetälske pa- 
tienter, där de misstänkta fallen underkastas obser- 
vation och därifrån de som befunnits angripna vi- 
dare befordras till Molokai. Dessa deportationer 
företagas en gång i månaden, då de sjuka, efter att 

55 



ha bjudit de sina ett sista farväl, föras omlDord på 
en liten ångare, N o e a u, och vidare till de spet- 
älskes ö. 

En afton, då jag skrivit brev i klubben, kom Jack 
Kersdale fram till mig. 

»Det var just dig jag ville råka», sade han. »Jag- 
ville visa dig det sorgligaste kapitlet i hela spet- 
älskehistorien, jag menar då de spetälske ta farväl 
innan de deporteras till Molokai. Noeau skall just 
om några minuter lämna kajen och avgå till Molo- 
kai. Men låt mig på förhand varna dig för att 
låta dina känslor bli dig övermäktiga. Hur för- 
tvivlade de sjuka än må vara i dag, skulle de om 
ett år bli ännu mer förtvivlade om någon ville föra 
bort dem från Molokai. Vi hinna nätt och jämnt 
ta en grogg. Min vagn väntar utanför. Det är 
bara fem minuters väg ner till kajen.» 

Vi åkte dit ner. Ett fyrtiotal eländiga varelser 
voro med sina mattor, filtar och annat resgods sam- 
lade på en med rep inhägnad plats. Noeau hade 
nyss anländt och höll just på att sticka ut en land- 
gång till kajen. Mr Mc Veigh, koloniens överinten- 
dent, övervakade embarkeringen. Jag blev presen- 
terad för honom och likaså för doktor Georges, 
en av medicinalstyrelsens läkare, som jag förresten 
mött en gång förut. Vilken bedrövlig samling, dessa 
spetälske! Flertalet hade så fruktansvärdt vanställda 
ansikten, att jag inte kan åta mig att beskriva dem. 
Men här och där lade jag märke till en och annan 
som såg riktigt skaplig ut och i vars yttre man inte 
kunde upptäcka något spår av sjukdomen. Bland 
annat observerade jagien liten flicka på knappast mer 

56 



än tolv år med blåa ögon och guldgult hår. Bara 
på ena kinden kunde man se den ödesdigra fläcken. 
Då jag påpekade det hjärtskärande i att hon skulle 
vara tillsammans med alla de mörkhyade spet- 
älskepatienterna, svarade doktor Georges : 

»Jag vet just inte det. För henne är det en lycklig 
dag i hennes liv. Hon kommer från Kauai. Hennes 
far är en brutal rackare. Och nu när hennes sjuk- 
dom konstaterats, reser hon till Molokai till sin 
mor, som är där förut. Hon skickades dit för tre 
år sedan — ett mycket svårt fall.» 

»Man kan inte alltid döma efter ytan», tillade 
Mr Mc Veigh. »Se på den där stora granna karlen 
därborta, han ser ju ut som hälsan själv, precis 
som om ingenting fattades honom. Jag vet emeller- 
tid att han har ett frätsår i ena foten och ett i 
skulderbladet. Och det finns andra dylika fall. Se 
på den där flickans hand, hon som just nu röker 
en cigarrett. Se på hennes krökta fingrar. Det 
är den form av sjukan, som vi kalla den anaeste- 
tiska. Den angriper nerverna. Om man skar av 
hennes fingrar med en slö kniv eller filade av dem 
med ett vanligt musköt-rivjärn, skulle hon inte känna 
den allra minsta smärta.» 

»Ja, men den vackra kvinnan därborta», envisa- 
des jag, »det är då alldeles omöjligt att någonting 
kan felas henne. Hon är ju alldeles för ståtlig 
och blomstrande.» 

»En sorglig historia», svarade Mr Mc Veigh, som 
redan var på väg att följa Kersdale ner till kajen. 

Hon var en skön kvinna, fullblodspolynesiska. En- 
ligt min lilla kännedom om rasen och dess typer 

57 

Söderhavsberättelser. 5 



var det omöjligt annat än att hon härstammade från 
någon gammal hövdingfamilj. Hon kunde knappast 
vara mer än tjugufyra eller tjugufem år. Hennes 
linjer och proportioner voro fulländade, och hon 
hade just börjat tillägna sig de fylliga former som 
äro utmärkande för kvinnorna av hennes ras. 

»Det var ett hårdt slag för oss alla», sade D :r 
Georges. »Hon anmälde sig till på köpet frivilligt. 
Ingen hade misstänkt henne. Men på ett eller annat 
sätt måtte hon ha blivit anstucken av sjukan. Vi 
tappade alla huvudet, det kan jag försäkra er. Vi 
ha förhindrat att det skulle komma i tidningarna. 
Ingen mer än vi och hennes egen familj vet av vad 
som har händt henne. Vem ni frågar i Honolulu, 
skall han med full övertygelse berätta er, att hon 
är någonstans i Europa. Det var på hennes egen 
begäran vi hållit saken så hemlig. Stackars flicka, 
hon har sin stolthet.» 

»Men vem är hon då?» frågade jag. »Att döma 
av ert sätt att tala om henne, måste hon vara en 
framstående person.» 

»Har ni aldrig hört talas om Lucy Mokunui ?» 
frågade han. 

»Lucy Mokunui?» upprepade jag tveksamt och 
skakade på huvudet. »Jag måtte ha hört namnet 
förr, men glömt det.» 

»Aldrig hört talas om Lucy Mokunui! Hawaiis 
näktergal! Å, förlåt mig, ni är ju en nykommen, 
en »malahini», och ni kan inte vara inne i för- 
hållandena. Lucy Mokunui var den mest uppburna 
i hela Honolulu, ja, i hela Hawaii för resten.» 

»V a r, säger ni ?» 

S8 



»Ja visst. Hon var. Nu är hon förbi.» Han höjde 
medlidsamt sina axlar. ȁtminstone ett dussin ha- 
o 1 e s — d. v. s. vita män — ha förlorat sina hjärtan 
till henne och jag räknar inte den stora massan. 
När jag säger ett dussin, tänker jag närmast på vite 
män i god framskjuten ställning. Hon kunde ha 
blivit gift med överdomarens son, om hon velat. 
Ni tycker hon är vacker, inte sannt? Men ni skulle 
ha hört henne sjunga. Den bästa infödda sångerskan 
i hela Hawaii Nei. Hennes strupe är renaste sil- 
ver och flytande solsken. Hon turnerade i Amerika, 
först med Kongl. Hawaiiska Sällskapet. Sedan har 
hon gjort två resor till för egen räkning, konsert- 
turnéer.» 

»Å», avbröt jag, »nu minns jag. Jag hörde henne 
för två år sedan i Boston. Tänk att det är hon. 
Nu känner jag igen henne.» 

Jag greps av en plötslig beklämning. Livet är, 
också när det är som bäst, något bra flyktigt. Knappt 
två år hade gått och denna härliga varelse som just 
stod på höjdpunkten av lysande framgång var ett 
nummer i en transport av spetälska på väg till Mo- 
lokai. Och jag mindes Henleys ord: 

"En åldrad usling visar sina sår. 

En skam är livet och ett lumpet misstag." 

Jag greps av ångest vid tanke på framtiden. Om 
detta var Lucy Mokunuis framtid, vad skulle då min( 
egen kunna bära i sitt sköte, eller mina vänners? 
Jag hade alldeles klart för mig att vi i levande livet 
ha döden hack i häl — men' att vara levande död, 
att vara en av dessa som en: gång varit män eller 
kvinnor, att vara en Lucy Mokunui som en gång ut- 

59 



gjort höjdpunkten; av polynesisk charm, en verklig 
konstnärinna, älskad av männen! Jag måste visst 
ha förrådt min djupa beklämning, ty doktor Georges 
skyndade sig att försäkra mig att de där nere på 
Molokai hade det riktigt bra. 

Allt var så överväldigande hemskt. Jag kunde 
inte stå ut att se på henne. Ett stycke från oss träng- 
des de spetälskes släktingar och vänner bakom ett 
av en poliskonstapel bevakat rep. De hade inte 
tillåtelse att komma närmare. Iniga omfamningar 
förekommo, inga avskedskyssar. De ropade bara 
till varandra sina sista hälsningar, sina sista små 
uppdrag. Och folket innanför repet stirrade med 
fruktansvärd intensitet. Det var sista gången de sågo 
sina käras ansikten, ty dessa voro nu levande lik, 
som på detta begravningsskepp skulle föras till gra- 
varna på Molokai. 

Doktor Georges gav signalen, och de olyckliga 
varelserna släpade sig till fartyget dignande under 
sina bördor, och försvunno över landgången. Det 
var en begravningsprocession. Då brast jämmern 
lös bland massan utanför repet. Det var hjärtskäran- 
de, det var som om blodet ville stanna. Aldrijg 
har jag hört något så förfärligt, och måtte jag al- 
drig mera behöva höra något liknande. Kersdale 
och Mc Veigh stodo ännu i andra ändan av bryggan 
inbegripna i ett ivrigt samtal — politik naturligt- 
vis, ty båda voro synnerligen intresserade politici. 
Då Lucy Mokunui gick förbi, betraktade jag henne 
förstulet. Hon var verkligen skön. Hon var en 
skönhet också enligt våra begrepp — en av dessa 
sällsynta blommor, av vilka det endast slår ut en 

60 



på varje generation!. Och just hon skulle föras till 
Molokai. Hon skred fram som en drottning där 
hon gick uppför landgången, hon gick utan att vända 
sig om och direkt upp på det öppna akterdäckiet, 
där de spetälske trängdes vid repet och ropade 
klagande avskedsord till sinia kära. 

Ändarna voro loss på bryggan, Noeau började 
röra sig ut från kajen. Jämmer n blev allt inten- 
sivare. Vilken ohygglig" förtvivlan! Jag hade just 
föresatt mig att aldrig mera åse Noeaus avseg*- 
ling, då Mc Veigh och Kersdale kommo tillbaka. 
Den senares ögon glittrade och han kunde knappast 
behärska ett leende, han var synbarligen glad över 
något särskilt. Antagligen hade den politiska dis- 
kussionen ledt till något angenämt resultat. Repet, 
som användts för avspärrningen hade nu tagits bort, 
och de klagande släktingarna trängdes nu obehind- 
rat på båda sidor om oss. 

»Där står hennes mor», viskade doktor Georges 
och visade mig på en kvinna, som stod strax bred- 
vid mig, som vaggade fram och tillbaka med över- 
kroppen och stirrade upp till däcket med tårblän- 
dade ögon. Jag såg att Lucy Mokunui också grät. 
Plötsligt ryckte hon till; hon hade fått syn på Kers- 
dale. Då sträckte hon ut sina armar så där för- 
tjusande vältaligt, som då en stor skådespeilerskla 
tar avsked av publiken. Och med armarna utbredda 
ropade hon: 

»Farväl, Jack, farväl!» 

Han hörde hennes rop och såg upp. Aldrig har 
jag sett en man så slagen av fasa. Han vacklade. 
Hans ansikte blev vitt ända till hårfästet, och det 

6i 



var som om han krympt innanför sina kläder. Han 
slog ut med händerna och stönade: »Min gud, min 
gud!» Sedan behärskade han sig med en kraftan- 
strängning. 

»Farväl, Lucyl Farväl!» ropade han. 

Han stod där på kajen och viftade till henne, 
tills Noeau var långt borta och man inte längre 
kunde urskilja ansiktena över relingen. 

»Jag trodde ni visste av det förut», sade Mc Veigh, 
som betraktat honom uppmärksamt. »Ni borde väl 
först och främst ha vetat det. Jag trodde det var 
därför ni var här.» 

»Nu vet jag det», svarade Kersdale med hög- 
tidligt allvar. »Var är vagnen?» 

Han gick hastigt, han nästan sprang till den. 
Jag hade all möda att hinna med. 

»Kör till doktor Hervey», ropade han till kusken. 
»Kör så fort du kan.» 

Han sjönk flämtande ned mot vagnsdynorna. Hans 
blekhet hade tilltagit. Hans läppar voro hårdt sam- 
manpressade och svetten sipprade från hans panna 
och överläpp. Han tycktes vara ett rov för stor 
ångest. 

»För guds skull, Martin, raska på», ropade han 
plötsligt. »Använd piskan, hör du, mer, mer.» 

»Då skena de», svarade kusken. 

»Låt dem skena då», svarade Kersdale. »Jag be- 
talar böterna och gör upp saken med polisen. Så 
där, det är rätt! Fortare, fortare!» 

»Och det visste jag inte, det visste jag inte», 
mumlade han för sig själv, medan han med darrande 
händer torkade svetten ur sitt ansikte. 

62 



Vagnen flög fram, och slängde vildt om gathörnen, 
och dess fart var så ursinnig att det var omöjligt att 
samtala. Jag hade också ingenting att säga. Men 
jag hörde honom gång på gång upprepa för sig 
själv: »Och jag visste det inte, jag visste det inte». 



63 



IV. 

ALOHA OE. 

Aldrig går det så livligt till vid fartygs avgång 
som vid kajerna i Honolulu. Den stora ångaren 
låg med ångan uppe, redo att sätta maskinen i gång. 
Tusentals människor voro ombord, fem tusen stodo 
på kajen. Upp och ned för den långa landgången 
strömmade infödda prinsar och prinsessor, socker- 
kungar och höga kolonialämbetsmän. Längre bort 
höllo Honolulu-societetens vagnar och bilar i långa 
rader, ordnade av polisen. På kajen spelade den 
kungl. hawaiiska orkestern »Aloha Oe», och då den 
slutat, stämde en infödd orkester ombord upp samma 
snyftande melodi, ur vilken en infödd sångerskas 
röst höjde sig som ett fågelkvitter över instrumen- 
ten och avskedssorlet, — den lät som en silverflöjt 
midt igenom larmet. 

I fören på underdäcket kantades relingen av sex 
led khakiklädda ungdomar, vilkas bronsbruna an- 
sikten skvallrade om tre års tjänst under tropiker- 
nas sol. Men avskedshyllningen gällde inte dem. 
Inte heller gällde den den vitklädde kaptenen där 
uppe på bryggan, som mönstrande såg ned på folk- 
massan. Inte heller gällde den de unga officerarne 

64 



akterut, som voro på väg hem från Philippinerna, 
och inte heller de bleka, av klimatet härjade damerna 
i deras sällskap. Men på promenaddäcket inte långt 
från landgången stod en grupp senatorer från U. 
S. A. med hustrur och döttrar — det var de parla- 
mentariska lustresande som nu i en månads tid bli- 
vit omfestade med middagar och viner, fullproppade 
med statistik, släpade uppför vulkaniska berg och 
ner i lavadalar, allt för att de skulle få en riktig 
uppfattning av Hawaiis härlighet och resurser. Det 
var för dessa festande senatorers skull som den 
stora oceanångaren gått in till Honolulu, och det 
var till dem Honolulu nu sade farväl. 

Senatorerna voro rikt blomstersmyckade. Senator 
Jeremy Sambrookes tjocka hals och breda bröst 
voro prydda med ett dussin kransar. Hans huvud 
stack fram ur denna blomstermassa och visade ett 
friskt, solbränt och svettigt anlete. För honom voro 
blommor ett oting, och där han såg ut över mäng- 
den nere på kajen, såg han det hela med en stati- 
stikers öga; han såg ingenting vackert, spanade 
blott efter arbetsstyrka, järnvägar, plantage, med 
ett ord allt som låg bakom denna folkmassa och 
för vilket allt den endast tjänade som ett uttryck. 
Han såg möjligheter, han tänkte sig utveckling och 
var alldeles för fördjupad i drömmar om materiella 
förbättringar för att observera, att dottern vid hans 
sida talade med en ung man i prydlig sommardräkt 
och halmhatt, och att dennes blickar endast sökte 
hennes och ej ett ögonblick lämnade hennes an- 
sikte. Om senator Jeremy haft ett öga för sin dotter, 
skulle han säkert ha märkt, att i stället för den' 

65 



ungia flicka på femton kr, som han fört med sig 
till Hawaii en månad tidigare, förde han nu med 
sig tillbaka en kvinna. 

Hawaii har ett mognande klimat, och Dorothy 
Sambrooke hade blivit utsatt därför under omstän- 
digheter som i hög grad påskyndat hennes utveck- 
ling. Slank och blek, med blåa ögon, som en smula 
tröttats av läxplugget och försöket att förstå något 
av livet — sådan hade hon varit för en månad 
sedan. Men nu voro hennes ögon varma i stället 
för trötta, hennes kinder brynta av solen och hennes 
figur gav en första antydan om linjernas rundning. 
Under denna månad hade hon varit sina böcker 
otrogen och föredragit att studera livets bok. Hon 
hade ridit, klättrat på vulkaner och lärt sig bada 
i bränningarna. Tropikerna hade smugit sig in i 
hennes blod, hon glödde av värme, färger och sol- 
ljus. Och under en månad hade hon haft som 
följeslagare en man — Stephen Knight, atlet, sim- 
mare, en bronsfärgad sjögud, som trotsade de frä- 
sande böljorna, äntrade deras rygg och red dem 
in mot stranden. 

Själv hade Dorothy Sambrooke ingen aning om 
sin förvandling. Hennes själsliv var ännu en ung* 
flickas, och hon kände sig förvånad och förvirrad 
över Steves uppförande, då han nu tog farväl. Hon 
hade betraktat honom som sin lekkamrat, och under 
en månad hade han också varit en lekkamrat; men 
nu tog han inte avsked som en sådan. Han pratade 
förvirrat eller teg och bar sig så besynnerligt åt. 
Ibland hörde han inte på vad hon sade, eller om 
han gjorde det, svarade han inte i sin vanliga ton. 

66 



Och hon blev förvirrad av hans sätt att betrakta 
henne. Hon hade inte märkt förut att han hade så 
eldiga ögon. Det var någonting i dem som skräm.de 
henne. Hon kunde inte uthärda det och måste oupp- 
hörligt slå ned ögonen. Men på samma gång var 
hans blick så egendomligt fascinerande, och gång 
på gång 'måste hon åter uppfånga en skymt av detta 
flammande, befallande, längtansfulla, som hon al- 
drig förr sett i ett mänskligt öga. Hon kände sig 
helt förvirrad och nervös. 

Nu utstötte jätteångaren ett öronbedövande tjut; 
den blomstersmyckade mängden trängdes mot land- 
sidan. Dorothy Sambrooke hade stuckit fingrarna 
i sina öron, och just som hon gjorde en grimas åt 
det obehagliga ljudet, kände hon på nytt den domi- 
nerande, flammande glöden i Steves ögon. Han såg 
inte på henne, utan på hennes öron, som voro skära 
och genomlysta av den nedgående solen. Nyfiken 
och fascinerad betraktade hon det underliga i hans 
ögon, tills han märkte att hon observerade honom. 
Hon såg honom rodna starkt och hörde honom stam- 
ma något o sammanhängande. Han var förvirrad, 
och själv kände hon sig brydd. Stewarterna gingo 
nervösa omkring och uppmanade ickepassagerare 
att gå i land. Då hon kände greppet av hans hand, 
som tusen gånger förr fattat hennes under badet 
eller i lavastapeln, hörde hon, men med ny bety- 
delse, orden av den sång, som snyftade ur hawiian- 
ska sångerskans silverstrupe: 

"Ka halia ko aloha kai hild mai, 
Ke hone ae nei i ku'u manawa, 
O oe no ka'u aloha 
A loko € håna nei." 

67 



Steve hade lärt henne melodien, orden och deras 
betydelse — så hade hon trott ända till nu, men 
vid denna sista beröring med hans varma hand 
förstod hon för första gången sångens verkliga me- 
ning. Hon kunde knappast se honom, när han gick, 
eller då han passerade den överfyllda landgången, 
ty hon hade försjunkit djupt i sina minnen, levde 
åter om de fyra sista veckorna och såg nu alla 
deras tilldragelser i ett nytt ljus. 

Då senatorerna anländt till Hawaii, hade Steve 
varit med i mottagningskommittén, d. v. s. dess nöjes- 
utskott. Det var han som ute vid Waikiki givit dem 
den första uppvisningen i »s u r f-r i di n g», d. v. s. 
simning i vågsvallet som vältrade sig in mot stran- 
den. På en smal bräda hade han paddlat sig ut mot 
havet, tills han försvunnit som en omärkbar prick 
och därefter åter blivit synlig, då han som en ung 
sjögud höjde sig över skum och fradga, reste sig 
allt högre, tills han tycktes stå rak och smärt högt 
över kammen av en väldig milslång bölja, med föt- 
terna i bränningen, buren med snälltågsfart mot 
stranden, tills han helt lugnt stod där framför de 
häpna åskådarnas fötter. Det var så hon sett honom 
första gången. Han hade varit den yngste medlem- 
men av kommittén, han var inte mer än tjugu år. 
Han hade inte hållit några tal, och inte heller hade 
han eljes vid festligheterna trädt i förgrunden. Det 
var i bränningarna vid Waikiki, bland de vilda bo- 
skapshjordarna på Mauna-Kea och på remontbanan 
vid Haleakala som han haft sin roll, då det gällt att 
underhålla sällskapet. 

Hon hade inte ett tecken brytt sig om den änd- 

68 



lösa statistiken och de andra kommittéledamöternas 
evinnerliga skåltal. Steve intresserade sig ej heller 
för sådant. Och det var med Steve hon hade stulit 
sig bort från friluftsfesten vid Hamakua och från 
Abe Louisson, kaffeplantageägaren, som pratat kaffe, 
kaffe och ingenting annat än kaffe i två dödande 
tråkiga timmar. Det var då, när de redo mellan orm- 
bunksträden, som Steve hade lärt henne orden till 
»Aloha oe», sången som sjungits i varenda by, på 
varenda gård, varje gång de besökande senatorerna 
togo avsked. 

Steve och hon hade redan från första stunden 
varit mycket tillsammans. Han hade varit hennes 
lekkamrat. Hon hade lagt embargo på honom, me- 
dan fadern varit upptagen av öns statistik. Hon var 
för snäll för att tyrannisera honom, och ändå hade 
hon haft övertaget, utom vid kanot-, rid- eller sim- 
turer, då han varit den befallande och hon den ly- 
dande. Men nu, då sångens sista toner förklingat 
och ångaren redan kastat loss, förstod hon, att 
Steve för henne blivit något mer än lekkamraten. 

Fem tusen röster sjöngo nu i korus »Aloha Oe» 
— »Hos dig min kärlek dröjer, till dess vi 
ses Igen» — och i detta första ögonblick av med- 
veten kärlek förstod hon, att nu skildes hon från 
Steve. När skulle de någonsin åter mötas? Han 
hade själv lärt henne de där orden. Hon mindes 
honom så väl, då han sjöng dem om och omigen 
under li a u-trädet vid Waikiki. Hade de inneburit 
en profetia? Hon hade beundrat hans sång och sagt 
honom att han sjöng med sådant uttryck. Nu skrat- 
tade hon för sig själv, en smula hysteriskt, vid 

69 



minnet av den stunden. »Med sådant uttryck!» Och 
det då han hade låtit hela sitt hjärta flöda ut i sån- 
gen. Nu förstod hon det, men nu var det försent. 
Varför liade han inte talat? Då kom hon ihåg, att 
flickor vid hennes ålder gifta sig inte. Men på 
Hav/aii göra de det I Hawaii hade gjort henne full- 
vuxen, Hawaii, där människornas hud är guldglän- 
sande och där kvinnorna äro mogna och kyssta av 
solen. 

Förgäves mönstrade hon den sammanpackade 
mängden nere på kajen. Vart hade han tagit vägen? 
Hon kunde ha givit vad som helst för ännu en blick 
av honom och hoppades nästan att någon dödlig 
sjukdom skulle överfalla kaptenen däruppe på bryg- 
gan och hindra avfärden. För första gången i sitt 
liv betraktade hon sin far granskande, det var nästan 
med fruktan som hon i hans drag läste så mycken 
vilja och beslutsamhet. Det måste vara fruktansvärdt 
farligt att trotsa honom. Och hur kunde hon ha 
någon utsikt att lyckas i en sådan strid? Men varför 
hade inte Steve sagt något? Nu var det för sent. 
Varför hade han inte talat ut under h a u-trädet 
vid Waikiki? 

Då slog det henne med ens till hennes stora sorg 
att hon visste varför. Vad var det någon berättat 
henne en dag? Det hade varit på mrs Stantoas 
tebjudning den där aftonen, då missionärsfamiljernas 
damer haft en tillställning för senatorerna. Det var 
den långa ljusa mrs Hodgkins som fört saken på tal. 
Hon mindes allt så noga, den rymliga dansbanan, 
de tropiska blommorna, de ljudlösa asiatiska upp- 
passarna, sorlet av röster och mrs Hodgkins stämma 

70 



ur närmaste grupp. Mrs Hodgkins hade i åratal 
varit borta från Hawaii och frågade synbarligen 
efter gamla vänner och bekanta från flicktiden. 
»Vad blev det av Susie Maydwell?» hade hon frågat. 
ȁ, henne se vi aldrig mera till, hon gifte sig med 
Willie Kupele», hade någon av damerna svarat. 
Och senator Behrends fru hade skrattat och frågat 
vad Susie Maydwells giftermål hade att göra med 
hennes förhållande till sina vänner. »H a p a-h a o 1 e», 
lydde svaret, »han är ett halvblod, och vi här på 
öarna måste tänka på våra barn.» 

Dorothy vände sig till sin far och beslöt att söka 
få klarhet i saken. 

»Pappa, om Steve kommer över till Amerika, då 
får han väl komma och hälsa på oss?» 

»Vem? Steve?» 

»Ja, Stephen Knight, du vet. Du sade farväl 
till honom för knappt fem minuter sedan. Om han 
händelsevis kommer till i\merika, får han väl hälsa 
på oss?» 

»Kommer aldrig i fråga», svarade Jeremy Sam- 
brooke. »Stephen Knight är en hapa-haole, och 
du vet nog vad som menas med det». 

»Å . . .» sade Dorothy matt, medan hennes hjärta 
i hemlighet sammankramades av förtvivlan. 

Steve var ingen hapa-haole, det visste hon., 
men hon visste inte att en liten strimma tropiskt 
solsken strömmade i hans ådror, och hon förstod 
att detta var orsak nog att göra en ung man omöj- 
lig på äktenskapsmarknaden. Världen var bra be- 
synnerlig. Tänk bara på A. S. Cleghorn, som gått 

71 



och gift sig med en mörkhyad prinsessa av Kame- 
hamehas hus, och ändå satte folk en ära i att umgås 
med honom, och de mest framskjutna damerna av 
hela missionärsklicken trängdes på hans tebjudnin- 
gar. Och så Steve. Ingen hade haft något att 
invända då han skulle lära henne att simma i brän- 
ningarna, och inte heller när han skulle räcka henne 
handen, då det gällde att bestiga Kilaueas farliga 
kraterväggar. Han dugde att dinera med hennes 
far, att dansa med henne, att vara medlem av mot- 
tagningskommittén, men bara därför att det fanns tro- 
piskt solsken i hans ådror, kunde han inte få gifta 
sig med henne. 

Men det syntes inte på honörn. Om ingen berättat 
det, skulle man inte ha vetat det. Tänk, så bra 
han såg ut. Hon kunde så tydligt se honom fram- 
för sig. Och innan hon visste ordet av, hade hon 
fördjupat sig i angenäma tankar på hans präktiga 
figur, hans ståtliga skuldror och den manliga styrka 
varmed han så lätt svingat henne upp på en häst, 
burit henne genom skummande bränningar eller dra- 
git henne vid en alpstav uppför lavabranten. Och 
det fanns hos honom någonting annat odefinier- 
bart och hemlighetsfullt, som hon ännu inte riktigt 
förstod — den aura av manlighet som finns hos 
varje verklig man. Hon spratt upp ur sina dröm- 
merier med en känsla av förlägenhet över sina egna 
tankar. Hennes kinder voro purprade av varmt blod, 
som nu hastigt övergav dem, och hon bleknade 
vid tanken på att nu skulle hon nog aldrig mer 
återse honom. Ångarens stäv var redan ute på ström- 
men och promenaddäcket gled förbi ändan av kajen. 

72 



»Se, där är Steve,» sade hennes far. »Vinka far- 
väl åt bonom nu, Dorothy.» 

Steve såg ivrigt upp till henne, och i hennes ögon 
märkte han tiu något som han icke sett där förut. 
Den glimt av glädje, ^om lyste till i hans ansikte, 
sade henne, att nu visste han. Just nu sjöngo de: 

"Hos dig min kärlek dröjer, 
till dess vi ses igen." 

De båda ungdomarna behövde inga ord för att 
förstå varandra. Rundt omkring henne kastade pas- 
sagerare ner sina blomsterslingor till vänner på kajen. 
Steve stod med händerna lyftade. Hon sökte träda 
sin egen blomsterslinga över huvudet, men den hade 
trasslat in sig i det orientaliska pärlband, som Mer- 
vin, den gamle sockerkungen, lagt kring hennes 
hals, då han skjutsat henne och hennes far ner 
till båten. 

Hon stred mot pärlorna, som fastnat i blommorna. 
Ängaren rörde sig obevekligt framåt. Nu var Steve 
alldeles nedanför henne. Ännu ett ögonblick och 
han skulle vara borta. Hon snyftade, ooh Jeremy 
Sambrooke kastade en forskande blick på henne. 

»Dorothy I» sade han strängt. 

Beslutsamt ryckte hon av sig blomsterguirlanden 
och i ett regn av äkta pärlor föllo blommorna till 
den älskades fötter. Hon såg efter honom till dess 
tårar fördunklade hennes ögon och hon dolde sitt 
ansikte mot Jeremy Sambrookes axel, och han glöm- 
de sin kära statistik i förundran över småflickor 
som nödvändigt skola växa upp. 

Mängden sjöng ännu sin alltmer i fjärran för- 
tonande sång, som i sina strofer bar all Hawaiis 

73 

Söderhavsherättelser. 6 



trånande kärlekslängtan och orden, de bedrägliga 
och lögnaktiga, svedo i hennes hjärta som en frätan- 
de syra: 
»Aloha oe, Aloha oe, e ke onaona no ho 

i ka 1 ipo, 
Så tag min kyss, a h o i a e au, till dess vi ses 

igen.» 



74 



CHUN AH CHUN. 

Det fanns ingenting märkvärdigt i Chun Ah Chuns 
utseende. Han var kortväxt, som kineser vanligen 
äro, och han var kinesiskt smalaxlad och mager. 
En turist, som händelsevis kommit att få se honom 
på en gata i Honolulu, skulle ha tagit honom för 
en vanlig godlynt liten kines, kanske innehavare 
av en blomstrande tvättinrättning eller ett skrädderi. 
I fråga om godlyntheten och den goda ekonomien 
skulle gissningen ha varit riktig, men föga upplysan- 
de, ty Ah Chun var lika godlynt som han var 
rik, och hur rik han var, kände ingen till. Man 
visste bara att han var oerhört rik, men i fråga 
om honom var uttrycket »oerhört» snarare hkty- 
digt med »obekant hur mycket.» 

Ah Chun hade listiga små ögon, svarta och 
blänkande, men så små att de liknade borrhål. De 
sutto långt ifrån varandra under en panna som såg 
ut som en tänkares. Ah Chun hade sina problem 
som han sysslat med i hela sitt liv. Inte så att han 
någonsin lät sig störas av dem. Han var född filo- 
sof och vare sig som kuli, mångmiljonär eller arbets- 
givare åt en massa folk, behöll han ständigt sam- 

75 



ma själens jämvikt. Han levde alltid i en atmos- 
fär av andlig ro, som inte lät sig rubbas vare sig 
av lycka eller motgång. Allt skedde till hans eget 
bästa, antingen det var stryk han fått av uppsy- 
ningsmannen på sockerfälten, eller senare, då han 
själv ägde samma fält, en plötslig omkastning i 
sockerpriset. Och från denna klippa av bergfast 
belåtenhet löste han problem, som det förunnats 
få människor, än mindre en kinesisk bondpojke, 
att grubbla över. 

Ty det var just vad han var, — en kinesisk 
bondpojke, född till arbete på fälten, född att släpa 
där i hela sitt liv, men av ödet bestämd att på ett 
underbart sätt bli befriad från detta öde. Ah Chun 
kom inte ihåg sin far; han hade varit bonde inte 
långt från Canton, och inte heller kom han mycket 
ihåg sin mor, som dött när han var sex år. Men 
han mindes sin vördade morbror, Ah Kow, ty ho- 
nom hade han tjänat som slav från det han var sex 
år tills han var tjugufyra. Det var då han hade 
lyckats komma iväg genom att underskriva ett kon- 
trakt, varigenom han förband sig att arbeta som 
kuli tre år på Hawaiiplantagen mot en lön av femtio 
cents om dagen. 

Ah Chun var en skarp iakttagare. Han obser- 
verade småsaker som inte en av tusen skulle ha 
lagt på minnet. Tre år arbetade han på fälten, 
och på den tiden lärde han sig mer ifråga om 
sockerplantering än vad uppsyningsmannen eller 
överintendenten själva visste, och den sistnämnde 
skulle säkert ha blivit åtskilligt förvånad om han anat 
huru mycket denne lille kuh visste om exempelvis 

76 



sockerbrukets reduktionsmetoder. Men Ah Chun nöj- 
de sig inte med att studera sockerindustrien. Han 
studerade också hur folk bar sig åt för att bli ägare 
till sockerbruk och plantage. En sak lärde han sig 
snart att förstå, nämligen att ingen människa blev 
rik genom sina egna händers verk. Det förstod 
han, ty nu hade han själv arbetat i tjugu år. Nej, 
folk som blev rika blevo rika genom andra hän- 
ders arbete. Och den blev allra rikast som hade 
de flesta medmänniskor att arbeta för sig. 

Och därför, när den kontrakterade arbetstiden 
var till ända, satte Ah Chun in sina besparingar 
i en liten importaffär och gick i kompani med Ah 
Yung. Det var den firman som till slut blev den 
stora »Ah Chun & Ah Yung», och som handlade 
med allting, från indiskt siden och ginseng* till 
guanoöar och slavskepp. Ah Chun tog anställning 
som kock. Han var en förträfflig sådan, och inom 
tre år var han den högst betalte i Honolulu. Hans 
framtid var betryggad, och då han nu sade upp 
sig, antydde Dantin, som haft honom i sin tjänst, 
att han var dum som gjorde så, men Ah Chun 
visste bäst själv vad han ville, vilket gav Dantin 
anledning att kalla honom en tredubbel åsna sam- 
tidigt med att han gav honom femtio dollars utöver 
innestående lön. 

Firman Ah Chun & Ah Yung blomstrade. Ah 
Chun behövde inte längre vara kock. Tiderna i 
Hawaii voro goda. Socker hade planterats i stor 
utsträckning och det behövdes arbetsfolk. Ah Chun 



* Läs djinseng. Roten av Panax-art. Ett kinesiskt läke- 
medel. Övers. anm. 

77 



förstod situationen och slog sig på att importera 
arbetare. Han införde tusentals kantonesiska kulis 
till Hawaii, och hans förmögenhet växte. Han bör- 
jade spekulera. Hans svarta pärlögon sågo goda 
affärer, där en annan endast kunde upptäcka för- 
luster. Han köpte en fiskdamm för en spottstyver, 
och efter någon tid gav den femhundra procent 
och blev hans första sprängkil då det senare gällde 
att monopolisera hela fiskmarknaden i Honolulu. 
Han höll inga offentliga tal, han uppträdde ej som po- 
litiker och spelade ingen roll i revolutionerna, men 
han förutsåg händelserna klarare och tidigare än 
de män som själva framkallade dem. Han såg re- 
dan i andanom Honolulu som en modern, elektri- 
citetsbelyst stad, på den tid, då det ännu låg sand- 
omvärvt och okultiverat på en ödslig korallklippa. 
Och han köpte mark. Han köpte tomter av köpmän, 
som behövde kontanter, han köpte av tanklösa in- 
födingar, av vidlyftiga söner till affärsmän, av änkor 
och faderlösa och spetälske, som skulle deporteras 
till Molokai. Och allt efter som åren gingo upptäcktes 
det att den ena tomten efter den andra av dem 
han rådde om absolut behövdes för uppförandet av 
magasin, affärspalats eller hotell. Han hyrde ut, 
han sålde, köpte och sålde igen. 

Men inte nog därmed. Han hade fattat förtro- 
ende för Parkinson och understödde honom med 
medel, Parkinson, den avsigkomne sjökaptenen, som 
ingen ville ha med att göra. Och Parkinson seglade 
bort på hemlighetsfulla expeditioner med den lilla 
Vega. Han pysslade om Parkinson till döddar, 
och många år efteråt blev man inte förvånad i 

78 



Honolulu, då det spordes att guano öar na Drake och 
Acorn sålts till den engelska fosfattrusten för tre 
fjärdedels miljon. Och vidare hade Ah Chun under 
kung Kalakauas lyckliga tid för tre hundra tusen 
dollars inköpt opiummonopolet. Om också den lilla 
affären kostade honom en tredjedels miljon, var 
den ändå en lysande placering, ty för vinsten köpte 
han Kalalauplantaget, som i sin ordning under sjut- 
ton år gav honom trettio procent och slutligen vid 
försäljning en och en halv miljon. 

Det var redan långt tidigare, under Kamehamehas^ 
som han tjänat sitt land i egenskap av kinesisk kon- 
sul — en befattning som inte alldeles var utan 
sina små biinkomster, och det var under Kame- 
hameha IV som han ömsade nationalitet och blev 
hawaiisk medborgare i akt och mening att gifta 
sig med Stella Allendale, som själv var den mörk- 
hyade kungens undersåte, ehuru i hennes ådror rann 
mera anglosaxiskt än polynesiskt blod. Ty i själva 
verket var hennes färgade blod så utspädt, att det 
inte utgjorde mer än en åttondel, kanske bara en 
sextondel. Hennes farmor hade varit Paahao — 
prinsessan Paahao, och hon var av kungligt blod. 
Stella Allendales farfars far hade varit en kapten 
Blunt, en engelsk äventyrare som tagit tjänst hos 
Kamehameha I och blev tabuhövding. Hennes far- 
far hade varit en New Bedfordsk valbåtskaptcn, 
och genom sin far hade hon fått ett visst litet itali- 
enskt och portugisiskt påbrå, som satt sin färg på 
hennes engelska naturel. Legalt taget var hon ha- 
waiiska, men i grund och botten påminde hon mer 

79 



om någon av de tre andra nationer från vilka hon 
härstammade. 

Och i detta konglomerat av skilda racer gjorde 
Ah Chun sin mongoliska insats. Mrs Ah Chuns barn 
voro sålunda till en trettiotvåendel polynesiska, en 
sextondel italienska, en sextondel portugisiska, till 
hälften kinesiska och till elva trettiotvåendelar en- 
gelsk-amerikanska. Det är möjligt att Ah Chun 
skulle ha låtit bli att gifta sig, om han kunnat 
förutse vilken underlig barnskara som skulle växa 
upp ur detta hjonelag. Och märkvärdiga voro de 
på flera sätt. Först och främst deras antal. De 
voro femton stycken, mest döttrar. Först hade sö- 
nerna kommit, tre till antalet, den ene efter den 
andre, och så i oavbruten följd ett helt dussin flicke- 
barn. Det var en ras som hette duga. Inte bara 
att den lovade en riklig avkomma, ty allesamman 
voro de friska och krya, utan vank och lyte. Men 
det märkvärdigaste med dem var deras skönhet. Alla 
flickorna voro skönheter, eteriska, subtila skönhe- 
ter. Mamma Ah Chuns runda linjer tycktes dämpa 
pappa Ah Chuns kantiga med det resultatet att 
döttrama voro smidiga utan att vara kantiga och 
fylliga utan att vara klumpiga. I varje drag av 
deras ansikten spårades Asien, men dämpat av 
England och Syd-Europa. Ingen som såg dem skulle 
ha kunnat gissa, att de hade en god del kinesiskt 
blod i sina ådror, men ingen som hade reda på detta 
faktum kunde heller undgå att genast observera 
det kinesiska i deras drag. 

Som skönheter voro Ah Chuns flickor någonting 
alldeles nytt. Ingen hade förr skådat något i den 

80 



stilen. De liknade ingenting annat än varandra, 
och ändå var varenda en av dem någonting för sig. 
Ingen kunde ta fel på någon av dem. Maud, som 
hade blåa ögon och Ijusgult hår, liknade Henriette-, 
som var brunett med en svag dragning i oliv och 
med stora, svärmiska mörka ögon och blåsvart hår. 
Det gemensamma draget hos dem alla kom frånj 
pappa Ah Chun. Han hade levererat grundstom- 
men på vilken dessa blandade prov av skilda raser 
byggts upp. 

Mrs Ah Chun hade sina egna idéer om litet av 
varje, och Ah Chun lät henne hållas, bara de inte 
kommo i konflikt med hans eget filosofiska lugn. 
I hela sitt liv hade hon varit van att leva på euro- 
peiskt sätt. Alltså gav Ah Chun henne ett euro- 
peiskt hem. Längre fram, då sönerna och dött- 
rarna hade blivit tillräckhgt försigkomna att kunna 
ge anvisningar, byggde han en bungalow, en stor, 
oregelbunden historia, lika enkel som solid. Och 
med tiden uppförde han också ett sommarhus på 
Tantalus, dit familjen kunde ta sin tillflykt, då »den 
sjuka vinden» blåste från öster. Och vid Waikiki 
byggde han nära stranden ett stort hus på ett vid- 
sträckt och så väl beläget område, att då de ame- 
rikanska myndigheterna längre fram exproprierade 
tomten för försvarsändamål, måste den lösas in för en 
oerhörd summa. I alla husen hade han biljarder, 
rökrum och en massa gästrum, ty Ah Chuns ätt- 
lingar voro samtliga anlagda för sällskapsliv. In- 
redningen var ofantligt enkel. Tack vare barnens 
väluppfostrade smak var allt dyrbart men utan prål. 

Ah Chun hade varit frikostig i fråga om deras 



uppfostran. »Strunt i vad det kostar», hade han 
sagt i gamla dar till Parkinson, när den trögtänkte 
skepparen inte kunde utfundera någon anledning 
till att sätta »Vega» i sjödugligt skick. »Ni seglar 
skutan, jag betalar räkningarna.» Och så hade han 
behandlat sina barn. De skulle uppfostras och strunt 
i kostnaderna. Harald, den äldste hade studerat 
vid Harvard och Oxford; Albert och Charles hade 
gått igenom Yale. Och hans döttrar, från den äldsta 
till den yngsta, hade gått igenom Mills seminarium 
i Californien och sedan sändts till Vassar, Wellesley 
eller Bryn Mawr. Några av dem hade efter egenj 
önskan fått sin sista fernissa i Europa. Och från 
alla världens hörn återvände Ah Chuns barn till 
hemmet med fickor och resväskor fyllda med råd 
och förslag till utsmyckning och inredning av hans 
byggen. Ah Chun själv föredrog den orientaliska 
smakens bländande glitter, men han var filosof och 
insåg klart att barnens smak var korrekt och i enlig- 
het med västerns fordringar. 

Men hans plantor voro naturligtvis inte kända 
under namnet Ah Chun. Då han arbetat sig upp 
från kuli till mångmiljonär, hade också hans namn 
undergått förändring. Mamma Ah Chun hade sta- 
vat det A'Chun, men hennes ännu fiffigare livsfrukt 
hade kastat bort apostrofen och skrevo det helt 
enkelt Achun. Ah Chun hade ingenting att invända. 
Stavningen av hans namn störde på intet sätt hans 
trevnad eller hans filosofiska lugn. Men när hans 
barn hunnit växa upp till stärkkjolarnas, löskragarnas 
och frackens stadium, då störde de hans trevnad 
och lu2:n. Ah Chun ville inte vara med på slikt. 

82 



Han föredrog de lösa kinesiska rockarna, och varken 
med lock eller pock kunde de förmå honom att byta. 
De försökte på alla sätt, men utan resultat, och då 
de försökte komma med maktspråk, höll det på 
att gå rent galet. De hade inte för ro skull varit i 
Amerika. De hade lärt sig boycott såsom varande 
ett de organiserade arbetarnas kampmedel, och nu 
försökte de boycotta pappa Ah Chun själv och det i 
hans eget hus och med mamma Achuns samtycke. 
Men om nu Ah Chun också var obekant med väster- 
ländsk kultur, var han i stället så mycket mera 
hemma i västerländska arbetsförhållanden. Själv en 
betydande arbetsgivare förstod han mästerligt att 
bekämpa en dylik taktik, varför han ögonblickligen 
satte i scen en fullständig lockout, såväl mot sin 
upproriska avkomma som mot sin vilseledda maka. 
Han avskedade alla sina tjänare, tömde sina stall, 
låste sina hus och to^ själv in på Royal Hawaiian 
Hotel, i vilket företag han råkade vara den största 
aktieägaren. Familjen rände som tokig omkring hos 
vänner och bekanta, medan Ah Chun i lugn och 
ro skötte sina många affärer, rökte sin långa pipa 
med det lilla silverhuvudet och grubblade över sin 
underliga avkommas problem. 

Detta problem störde emellertid på intet sätt hans 
lugn. Han förstod i sitt filosofiska medvetande, att 
då det blev moget, skulle han nog lösa det. Under 
tiden nöjde han sig med att en gång för alla fast- 
slå det faktum att han själv var och förblev den 
Achunska dynastiens absolute envåldshärskare. I 
en veckas tid höll familjen ut, och därpå återvände 
de med Ah Chun och de många tjänarna till den 

83 



gemensamma bungalovvn. Och från den stunden 
hördes inga protester, då det behagade Ah Chun 
att träda in i sin präktiga salong i blå sidenrock, 
i mjuka tofflor och svart sidenkalott med röd knapp, 
eller om han tog sig för att midt ibland cigarrett- 
eller cigarrökande officerare och civila på den stora 
verandan eller i rökrummet tända sin lilla pipa med 
silverhuvudet. 

Ah Chuns ställning i Honolulu var ganska ena- 
stående. Ehuru han inte visade sig i societeten, var 
han, om han så önskade, mottagen överallt. Men 
med undantag av kinesiska köpmansfamiljer hade 
han intet umgänge, men han höll öppet hus och 
var alltid själv medelpunkten vid bordet. Fastän 
han var född kinesisk bondpojke, hade han förstått 
omge sig med en atmosfär av kultur och förfining 
som i intet avseende hade sitt motstycke på öarna. 
Ingen höll sig för god att besöka hans hus eller mot- 
taga hans gästfrihet. Först och främst var tonen i 
den Achunska familjen otadlig. Vidare var Ah Chun 
en makt. Och slutligen var Ah Chun ett mönster av 
dygd och en fullt hederlig man. Affärsmoralen i 
allmänhet stod visserligen högre här än i Amerika, 
men ändå lyste Ah Chun högt över Honolulus övriga 
affärsmän som typen för hederlighet och pålitlighet. 
Det sades om honom att hans ord var lika säkert som 
hans underskrift. Den behövdes heller aldrig för 
att binda honom. Han höll sitt ord. Tjugu år efter 
Hotchkiss' (i Hotchkiss, Morterson & C:o) död fann 
man bland hans papper ett memorandum rörande 
ett lån på trettio tusen dollars till Ah Chun. Det 
hade utanordnats, medan Ah Chun var anställd som 

84 



Privy Counsellor bos Kamehameha II. Under denna 
febrila tids brådska hade hela saken falht Ah Chun 
ur minnet. Det fanns ingen revers, ingen legal for- 
dran, men han inbetalade det till fullo och det med en 
upplupen ränta som var större än det ursprungliga 
lånet. Och likaledes då han muntligen garanterat 
det sedermera så ödesdigra Kakiku-dikningsföreta- 
get, och det på en tidpunkt då ingen fanns som hyste 
den minsta tanke på att en garanti kunde vara av 
nöden, skrev han sin anvisning på tvåhundra tusen, 
»skrev den, mina herrar, utan att darra på man- 
schetten», såsom sekreteraren i det förolyckade bo- 
laget, som blivit sänd med föga hopp om framgång 
att utforska Ah Chuns intentioner, sedermera bru- 
kade berätta. Och oavsett alla sådana prov på Ah 
Chuns lojalitet, fanns det knappast någon framstå- 
ende person på öarna som inte vid ett eller annat 
tillfälle haft att glädja sig åt Ah Chuns finansiella 
handräckning. 

Det var alltså inte underligt att hela Honolulu 
med intresse följde med och såg hur denna under- 
bara familj växte upp till ett invecklat problem och 
i tysthet tyckte synd om Ah Chun, ty ingen kunde 
begripa hur han till slut skulle reda sig. Men Ah 
Chun genomskådade problemet klarare än någon 
annan. Ingen visste så bra som han i vilken grad 
han i själva verket var en främling i sitt egot hem. 
Hans egen familj anade det inte. Han förstod att, 
när allt kom omkring, det inte fanns någon plats 
för honom bland denna hans egen sällsamma av- 
komma, och han tänkte sig in i en framtid, då 
han skulle ha åldrats och ännu mera känna sig 

85 



som en främling. Han förstod inte sina barn. Deras 
samtal rörde sig om ämnen som inte intresserade 
honom och om vilka han inte visste något besked. 
Västerns kultur hade spårlöst gått honom förbi. 
Han var och förblev en äkta asiat, han var en hed- 
ning. Deras kristendom var för honom idel nonsens. 
Men allt det där kunde ju ha gått för sig, om han 
bara kunnat begripa ungherrskapet själva. När till 
exempel Maud berättade honom att hushållsräknin- 
gama för månaden gingo upp till trettio tusen, så 
förstod han det, och han förstod också när Albert 
bad honom om fem tusen till att inköpa yachten 
M u r i e 1 och kunna bh medlem av Hawaii Yacht- 
klubb. Men det var deras honom så oändligt av- 
lägsna, komplicerade önskningar och föreställningar 
som gjorde honom osäker. Han förstod snart att 
vart och ett av barnens själ var för honom en laby- 
rint, i vilken han aldrig skulle kunna hitta. Gång 
på gång slog han pannan mot den mur som skiljer 
östern och västern. Deras själar voro otillgängliga 
för honom, och han visste att hans egen var det 
för dem. 

Och allt efter som åren gingo kände han sig själv allt 
mera glida tillbaka till sin egen ras. Stanken i 
kineskvarteren var honom en söt lukt. Han inan- 
dades den med välbehag, då han gick genom gator- 
na, ty de återkallade i hans minne de smala grän- 
derna i Canton, som vimlade av liv och rörelse. 
Han ångrade att han en gång för länge sedan, då 
han giljade till Stella x^llendale, offrat sin hårpiska 
för att behaga henne och funderade till och med 
allvarsamt på att raka sin hjässa och låta en ny 

86 



växa ut. De rätter som hans högt avlönade kock 
tillagade lyckades inte kittla hans gom så som de 
underliga rätterna nere i kineskvarterets kvava resta- 
uranger. Han föredrog avgjort att röka och prata 
en halvtimme med några kinesiska vänner fram- 
för att presidera vid någon av de eleganta middagar, 
för vilka hans bungalow blivit så berömd och där 
gräddan av amerikanerna och européerna sutto vid 
det långa bordet, damerna i juveler, som i det däm- 
pade ljuset blixtrade mot deras vita halsar, och 
herrarna i frack, alla skrattande och pratande om 
dagens on dit's, som om det också inte helt och 
hållet var grekiska för honom, likväl alls inte in- 
tresserade honom. 

Men det var inte bara hans ensamhetskänsla och 
hans allt jnera överhandtagande längtan att åter- 
vända till de kinesiska köttgrytorna, som utgjorde 
problemet. Det var också hans rikedom. Han hade 
hoppats på en lugn och stilla ålderdom. Han hade 
arbetat hårdt. Hans lön borde bli lugn och ro« 
Men han förstod att med sin omätliga rikedom kun- 
de han knappast någonsin hoppas på ostört lugn. 
Han hade redan sett varslande förebud. Han hade 
sett andras öden. Hans forne principal Dantin hade 
t. ex. fått uppleva, att hans egna barn processat ifrån 
honom handhavandet av hans egen förmögenhet, 
och han hade fått tåla att rätten utsett gode män 
att förvalta den. Ah Chun visste mycket väl att om 
Dantin varit en fattig karl, skulle man nog ha an- 
sett honom kapabel att sköta sina egna affärer. 
Gamle Dantin hade emellertid bara haft tre barn 
och en halv miljon, men han själv, Ah Chun, hade 

87 



femton barn och ingen mer än han själv visste hur 
många miljoner. 

»Våra döttrar äro vackra fruntimmer», sade han 
en afton till sin hustru, »Det finns många unga 
män. Vårt hus är alltid fullt av unga män. Mina 
cigarräkningar äro mycket stora. Varför bli de inte 
gifta ?» 

Mamma Achun ryckte på axlama och teg. 

»Kvinnor ^äro kvinnor och män äro män. Det 
är underligt att de inte bli gifta. Kanske de unga 
männen inte tycka om våra döttrar.» 

»Jo, de tycka nog om dem», svarade mamma 
Achun, »men de kunna inte låta bli att tänka på att 
du är deras far.» 

»Men du glömde vem min far var», sade Ah 
Chun allvarligt. »AUt vad du bad mig om var att 
klippa av hårpiskan.» 

»De unga männen äro kanske mera nogräknade 
än vad jag var.» 

»Vad är det största i världen?» frågade Ah Chun 
plötsligt. 

Mamma Achun funderade ett ögonblick och svara- 
de sedan: »Gud.» 

Han nickade. »Det finns gudar och gudar. Några 
äro av papper, andra av trä och några av brons. Jag 
har själv en liten som papperspress på kontoret. 
I Bishop Museum finns gudar av korall och gudar 
av lava.» 

»Men det finns bara en Gud», förklarade hon 
i ^vgörande ton, och hennes väldiga kroppshydda 
styvnade av värdighet. 

88 



Ah Chun observerade stormvarningen och änd- 
rade kurs. 

»Vad är mäktigare än Gud?» frågade han. »Det 
skall jag säga dig. Det är pengar. Jag har i mina 
dar haft att göra med judar och kristna, muhame- 
daner och buddhister och med svartingar från Salo- 
monöarna och Nya Guinea, som buro sina gudar 
med sig invacklade i oljat papper. Alla hade de 
sina gudar, men alla dyrkade de pengar. — Kapten 
Higginson, har inte han ett godt öga till Henrietta?» 

»Han kommer aldrig att gifta sig med henne», 
svarade mamma Achun, »han blir amiral innan han 
dör.» 

»Vice-amiral», avbröt Ah Chun. »Ja, jag vet, det 
bli de, då de ta avsked.» 

»Hans familj i Amerika är mycket förnäm. De 

skulle inte tycka om att han gifte sig med 

att han inte gifte sig med en amerikansk flicka.» 

Ah Chun knackade askan ur sin pipa och fyllde 
omsorgsfullt ånyo det lilla silverhuvudet. Han tände 
den och drog ett bloss innan han fortsatte. 

»Henrietta är den äldsta av flickorna. Den dag 
hon gifter sig ger jag henne tre hundra tusen dollairs. 
Det skall klarera saken med kapten Higginson och 
hans förnäma familj. Låt honom få nys om det. 
Jag lämnar det till dig.» 

Och Ah Chun satt och bolmade, och i de ring- 
lande rökslingorna tyckte han sig varsna Toy Shueys 
figur och ansikte — Toy Shuey, som varit ensam 
piga i onkelns hus nära Canton, hon som aldrig 
blev färdig med sitt arbete och som erhöll en dollar 
för ett helt års tjänst. Och han såg sig själv som 

89 

Södcrhavsherättelser. 7 



en ungdom från den tiden då han i aderton år 
släpade på onkelns fält för föga större lön. Och 
nu ämnade han ge sin dotter tre hundra tusen så- 
dana årslöner. Och hon var bara en av hans tolv 
döttrar. Han kände sig inte stolt vid denna tanke. 
Han tyckte att världen var bra konstbesynnerlig, 
och han började skratta för sig själv, med den på- 
följd att mamma Achun flög upp ur de drömme- 
rier, som förmodligen rörde sig på djupet av hennes 
själ, dit hans blick aldrig lyckats tränga. 

Men Ah Chuns ord gingo vidare och kapten Hig- 
ginson glömde både sitt amxiralskap och sin för- 
näma familj och äktade tre hundra tusen dollars 
och en fin bildad flicka, som var en trettiotvåendels 
polynesiska, en sextondels italienska, en sextondels 
portugisiska, elva trettiotvåendels engelska och 
amerikanska och hälften kinesiska. 

Ah Chuns frikostighet hade följder. Hans döttrar 
blevo med ens högst eftersträvansvärda. Claras tur 
kom först, men då koloniens statssekreterare anhöll 
om hennes hand, svarade Ah Chun honom, att han 
måste vänta, ty Maud var äldre och borde därför 
först bli gift. Det var en finurlig politik. Hela famil- 
jen blev på det livligaste intresserad i ]\Iauds bort- 
giftande, och hon blev också inom tre månader 
gift med Ned Humphreys, Förenta Staternas im- 
migrationsagent. Både han och Maud klagade, ty 
hennes hemgift blev bara tvåhundratusen. Ah Chun 
förklarade att hans förra frikostighet hade berott 
på att han ville bryta isen, och att hans döttrar 
hädanefter inte kunde vänta sig att bli så högt 
taxerade. 

90 



Närmast efter Clara följde Maud, och därefter 
avlöste under två års tid det ena bröllopet det andra 
i Ah Chuns bungalow. Under tiden var han själv 
långt ifrån overksam. Han uppsade litet var stans 
sina placeringar. Han sålde sina andelar i tjogtals 
bolag, men varsamt för att icke rubba marknaden, 
och han sålde en stor del av sina fastigheter. Till 
slut raskade han på och sålde till och med till 
underpris. Han hade sett vissa moln uppstiga vid 
horisonten, och därför hade han fått brådtom. Lu- 
cille hade nu blivit gift, och han hade redan en 
viss förnimmelse i luften av intriger och avund — 
planer och kontraplaner för vinnandet av hans ynnest 
och försök att få honom att ta parti mot den ene 
eller den andre av magarna. Och intet av allt 
detta stod i överensstämmelse med det program han 
gjort upp för sina gamla dagar. 

Han ökade takten. Redan länge hade han varit 
i livlig korrespondens med de ledande bankerna i 
Shanghai och Macao. Sedan flera månader hade 
varenda ångare lagt ut med växlar dragna till för- 
mån för en viss Chun Ah Chun för att deponeras i 
ostindiska banker. Remissorna blevo allt större. 
Hans yngsta döttrar voro ännu ogifta. Han brydde 
sig inte om att vänta, utan presenterade dem hundra 
tusen var, vilka belopp placerats i B a n k o f 
Hawaii mot ränta och med uppsägning till deras 
respektive bröllopsdagar. Albert övertog firman Ah 
Chun & Ah Yung, medan Harald för sin del före- 
drog att mottaga en kvart miljon och bosätta sig 
i England. Charles, den yngste, fick hundra tusen 
och en förmyndare, varefter han skrev in sig vid 

91 



Keeley universitet. Mamma Achun fick bungalown, 
bergsvillan på Tantalus och en ny strandvilla i 
utbyte mot den Ah Chun sålt till regeringen. Och 
dessutom fick hon en halv miljon i goda värde- 
papper. 

Nu var Ah Chun redo att knäcka problemets 
nöt. En vacker dag, då familjen satt vid frukosten 
— han hade lagat att alla magarna och deras 
fruar voro närvarande — förkunnade han att det 
var hans avsikt att återvända till sitt fädernesland. 
I några väl valda ord förklarade han att han sörjt 
för de sina på bästa sätt, och han gav dem vissa 
råd, som om de följdes skulle bereda dem möjlig- 
het att leva tillsammans i god sämja. Och sina 
magar gav han värdefulla vinkar, förehöU dem lämp- 
ligheten av ett måttligt levnadssätt och förståndiga 
penningplaceringar och gav dem en översikt av 
Hawaiis industriella och merkantila möjligheter. Så 
gav han order om sin vagn och åkte så vid sidan 
av den gråtande mamma Achun till oceanångaren, 
lämnande alla i bungalown i största upphetsning. 
Kapten Higginson yrkade högljudt på legalt ingri- 
pande. Döttrarna tjöto vildt. En av magarna, f. d. 
domare, gjorde antydningar om Ah Chuns sinnes- 
författning och skyndade till auktoriteterna för att 
inhämta upplysningar. Ah Chun hade frivilligt in- 
ställt sig inför dem dagen förut och med pukor och 
trumpeter bestått alla prov. Det var ingenting att 
göra, så att de skyndade sig ner till båten och 
sade farväl till den lille gule mannen, som vinkade 
avsked från promenaddäcket då ångaren styrde kurs 
ut till havs genom korallrevet. 

92 



Men den lille gubben var inte på väg till Canton. 
Han kände allt för väl sitt eget land och mandariner- 
nas långa fingrar för att äventyra sig dit med den 
nätta lilla förmögenhet som var hans. Han for till 
Macao. Ah Chun hade länge härskat med en 
konungs myndighet, och han var härsklysten som 
en konung. Då han landstigit i Macao och gick in 
för att ta ett rum på det bästa europeiska hotellet, 
smällde portiern igen resandeboken midt för hans 
näsa. Kineser hade inte tillträde. Ah Chun upp- 
sökte direktören, men blev ohövligt behandlad. Han 
for sin väg, men inom två timmar var han tillbaka. 
Han inkallade portiern och direktören, gav dem 
vardera en månads lön och avsked på grått papper. 
Han hade köpt hotellet och själv slog han sig ned 
i de vackraste rummen, medan en ståtlig byggnad 
uppfördes åt honom i stadens närhet. Och i väntan 
härpå uppdrev han, med den för honom egendom- 
liga förmågan, hotellets inkomster från tre procent 
till trettio. 

De obehagligheter, som Ah Chun flytt ifrån, in- 
träffade tidigt nog. Några magar gjorde misslyc- 
kade spekulationer och andra levde rövarliv på de 
Achunska hemgifterna. Ah Chun var ur spelet, och 
därför vände de sig till mamma Ah Chun och hennes 
halva miljon och betraktade varandra inbördes med 
föga vänliga blickar. Advokaterna blevo feta på 
sina försök att ordna deras affärer. Processer för 
och emot stucko upp som svampar, och de hav/aiiska 
domstolarna fingo mycket att göra. Och inte ens 
brottmålsdomaren fick ro. Argsinta sammanstötnin- 
gar ägde rum, vid vilka varken sparades på kraftord 

93 



eller slängar. Det gick så långt att man bombarde- 
rade varandra med blomkrukor för att ge eftertryck 
åt sina kraftord. Och ärekränkningsprocesser drogo 
från domstol till domstol och höUo hela Honolulu i 
nyfiken spänning på allt vad vittnesmålen kunde 
bringa i dagen. 

Men i sitt palats, omgiven av all Orientens här- 
lighet, röker Ah Chun sin stilla pipa och lyssnar till 
bråket från andra sidan havet. Med varje post- 
ångare från Macao går en på felfri engelska med 
amerikansk maskin knackad epistel till Honolulu, i 
vilken Ah Chun förehåller sin familj att leva i en- 
dräkt och harmoni. Vad honom själv beträffar, 
är han utanför det hela och belåten med sin värld. 
Han har vunnit fred och ro. Ibland skrockar han 
till och gnuggar sina händer, och hans sneda små 
svarta ögon glittra vid tanken på den konstbesynner- 
liga värld vi leva i. Ty livet och hans filosofi ha 
lärt honom att när allt kommer omkring är livet 
bra konstbesynnerligt. 



94 



VI. 
SHERIFFEN FRÅN KONA. 

»Ni kan inte låta bli att tycka om klimatet», sade 
Cudworth till svar på min panegyrik över Konakusten. 
»Jag var en ung man, som nyss lämnat skolan, när 
jag kom hit för aderton år sedan. Och jag kom al- 
drig härifrån annat än när jag reste bort på besök. 
Och jag varnar er att stanna här för länge, om det 
händelsevis finns någon annan fläck på jorden som 
är er kär, ty annars kan det hända att den här 
blir er ännu kärare.» 

Vi hade just slutat middagen, som serverats på 
den av husets verandor som vette åt norr. I 
detta gudsbenådade klimat är det förresten likgil- 
tigt åt vilket väderstreck en veranda ligger. 

Ljusen hade släckts, och en spenslig, vitklädd 
japan tassade som ett spöke genom det silverne 
månljuset, bjöd omkring cigarrer och dunstade åter 
bort in i bungalowns skuggor. Jag stirrade ut ge- 
nom häcken av bananer och le hu a-träd och genom 
g u a v a-buskarna ned mot det lugna havet tusen 
fot under oss. Det var nu en veckas tid, ända 
sedan jag ankom med den lilla kustångaren, som 
jag varit Cudworths gäst, och under hela denna 

95 



tid hade inte en vindfläkt rört detta stilla vatten. 
Nog för att små brisar kommit och gått, men de 
voro de lenaste sefyrer som någonsin fläktat över 
en evig sommars öar. Vindar voro de inte, snarare 
suckar, långa balsamiska suckar från en värld i vila. 

»Ett lotus-land», sade jag. 

»Där den ena dagen är den andra lik och var 
och en av dem paradisisk», svarade han. »Ingen- 
ting händer. Det är aldrig för varmt. Det är aldrig 
för kallt. Det är alltid lagom. Har ni märkt hur land 
och hav andas turvis?» 

Ja, jag hade verkligen lagt märke till denna ljuv- 
liga rytmiska respiration. Om mornarna hade jag 
sett havsbrisen börja invid stranden och långsamt 
gå ut mot djupen, förande med sig markens doft. 
Den lekte över vattnet, immiade helt svagt dess 
yta, lämnade här och där större eller mindre tom- 
rum, allt skiftande, glittrande och växlande under 
brisens kyssar. Och varje afton hade jag sett brisen 
domna av tills den lena landvinden sakta gick fram 
genom stillheten mellan kaffebuskarna och apbröds- 
träden. 

»Det är ett land, där den eviga friden råder», 
sade jag. »Blåser det någonsin här? Jag menar, 
kan det storma riktigt?» 

Cudworth skakade på huvudet och pekade österut. 

»Hur skulle det kunna blåsa här i lä för en sådan 
där barriär?» sade han. 

Där borta sträckte sig Mauna Keas och Mauna 
Loas väldiga bergskedjor, som tycktes täcka halva 
stjärnhimlen. Två och en halv mil över oss reste 

96 



de sina huvud, som glimmade av den vita snö tro- 
pikernas sol aldrig lyckats smälta. 

»Trettio mil härifrån blåser det nu, det kan jag 
hålla vad om, med en vindstyrka av fyrtio mil i 
timmen.» 

Jag smålog misstroget. 

Cudworth reste sig och gick till telefonen. Först 
ringde han upp Waimea, så Kohala och Hamakua. 
Fragment av hans konversation voro tillräckliga för 
att övertyga mig om att det blåste: »Hur längie? 
— — Bara en vecka? — — — Hallå, Abe, är det 
du? — Ja visst, ja. Skall du plantera kaffe på 
Hamakua-kusten ? — — Jaså, de blåsa omkull. Du 
skulle se mina träd.» 

»Det blåser en storm», sade han till mig, medan 
han hängde upp luren. »Jag kan aldrig låta bli 
att driva litet smått med Abe för hans kaffe. Han, 
har femhundra acres, och han gör underverk för 
att skydda dem för blåsten, men hur han kan få 
rötterna att stanna i jorden är mig en gåta. Blåser? 
Det blåser alltid på Hamakuakusten. Kohala har 
sett en skonare med dubbla rev styra in i kanalen 
mellan Hawaii och Maui, och det tyder på att där 
är hårdt väder.» 

»Det är ofattligt», sade jag. »Kan då inte ibland 
en stormil komma på villovägar och hitta in här?» 

»Omöjligt. Vår landvind är alltid spak, ty den 
börjar ju på den här sidan om Mauna Kea och 
Mauna Loa. Jorden utstrålar sin värme hastigare 
än vattnet, och därför andas den om kvällarna ut 
mot havet. Om dagen blir jorden hetare än havet, 
och då drar det utifrån sjön ... Ge akt, just nu 

97 



kommer landvinden. Den kommer från bergen. Hör, 
nu susar den genom träden.» 

Jag kunde också höra hur den drog genom kaffe- 
buskarna, apbrödsträden och sockerrören. På veran- 
dan var det ännu stilla. Så kom den första aningen 
om bergvind, svagt doftande och behagligt sval- 
kande, en svalka med aning om silke och vin, en 
fläkt så sval som Konas bergvind någonsin kan bli. 

»Kan ni nu förstå att jag lät mig bli bergtagen 
här i Kona för aderton år sedan?» frågade han. 
»Och nu skulle jag aldrig kunna lämna den här 
platsen. Jag tror att jag skulle dö då. Hu, det 
vore förfärligt. Jag vet en annan som har älskat 
Kona lika mycket som jag gör nu. Kanhända han 
älskat det ännu högre än jag, ty han var född här 
på kusten. Det var en präktig människa, han var 
min bästa vän, ja, mer än en bror för mig. Men 
han gav sig i väg, och dog ändå inte på kuppen.» 

»Då var det väl en kärlekshistoria», frågade jag. 

Cudworth skakade på huvudet. 

»Och aldrig kommer han igen, fastän hans hjärta 
är här tills han dör.» 

Han satt tyst en stund och stirrade ner på Kailuas 
strandlyktor. Jag rökte tyst och väntade. 

»Han var redan kär — — i sin hustru. Och 
han hade tre barn som han höll mycket av. De 
äro nu i Honolulu. Gossen går i skolan». 

»Någon överilad handling?» frågade jag otåligt. 

Han skakade på huvudet. »Nej då, han varken 
fälldes för någon brottslig handling eller var an- 
klagad för någon sådan. Han var sheriff här i 
Kona.» 

98 



»Ni talar i paradoxer», sade jag. 

»Ja, så låter det kanske», medgav han, »och det 
är just det ledsamma i saken.» 

Han fixerade mig ett ögonblick, och så berättade 
han : 

»Han var spetälsk. Nej, han var inte född med 
sjukan, ingen föds med den, men han fick den. 
Hans namn var Lyte Gregory, — det gör ju ingen- 
ting att jag säger det, ty varenda k a m a i n a kän- 
ner till historien. Han var fullblodsamerikan, men 
han var växt som en Hawaii-hövding. Han var 
sex fot och tre. Han vägde hundra kilo, alltsam- 
mans bara muskler och ben. Han var den starkaste 
karl jag någonsin sett. Han var en atlet, en jätte. 
Han var som en gud. Han var min vän. Och 
hans hjärta och själ voro lika präktiga som hans 
kropp. 

Jag undrar vad ni skulle göra om ni såg er vän 
eller er bror gå längs en avgrund och inte kunde 
varna honom. Det var just fallet. Jag kunde inte 
göra något. Jag såg det komma och kunde inte 
göra något. Herre Gud, vad kunde jag göra? Jag 
såg det tydligt och klart, märket i hans ögonbryn. 
Ingen annan såg det. Det var väl för att jag höll 
så mycket av honom som bara jag kunde se det. 
Jag vågade inte tro på mina egna sinnens vittnesbörd. 
Det var för otroligt gräsligt. Men där syntes det, 
i hans ögonbryn och på hans öron. Jag hade obser- 
verat det, en svag svullnad på hans öronmussla — 
helt obetydlig. Jag väntade i månader. Och så, 
trots alla mina förhoppningar, en mörkning i skin- 
net ovanför hans ögonbryn, en helt svag mörk fläck, 

99 



nästan bara som en solbränna. Jag skulle ha kun- 
nat ta det för solbränna, om det inte hade blänkt 
till ibland helt obetydligt, bara för ett ögonblick. 
Jag försökte inbilla mig att det bara var solbränna, 
men jag kunde inte. Jag visste att det var något 
annat. Ingen människa hade sett det mer än Stephen 
Kaluna, och jag visste inte att han hade observerat 
det förr än långt efteråt. Jag såg det komma, detta 
förbannade helvetestyg, men jag kunde inte tänka 
mig fortsättningen. Jag var slagen av skräck. Jag 
kunde inte. Och om nätterna låg jag och grät över 
det. 

Han var min vän. Vi fiskade haj tillsammans vid 
Niihau. Vi jagade vildoxar på Mauna Kea och 
Mauna Loa. Vi redo in hästar och märkte tjurar 
på Carter-ranchen. Vi jagade getter vid Haleakala. 
Han lärde mig dyka och bada i bränningar, till 
dess jag var nästan lika skicklig som han, och han 
var styvare än en vanlig inföding. Jag har sett 
honom dyka femton famnar och hålla sig nere i 
två minuter. Han var lika hemmastadd i vattnet 
som på bergen. Han kunde klättra där bara en get 
kunde ta sig upp. Han var med vid Lugas skepps- 
brott, och han sam trettio mil i hård sjö på trettio- 
sex timmar. Han kunde ta sig fram genom fräsande 
vågor, som skulle ha krossat er eller mig till mos. 
Han var en stor, härlig gudamänniska. Vi voro 
båda med om revolutionen. Han blev två gånger 
sårad och dömd till döden. Men han var för stark 
för att republikanerna skulle kunna rå på honom. 
Han skrattade åt dem. Längre fram hedrade de 
honom genom att göra honom till sheriff i Kona. 



GG 



Han var en enkel människa, en gosse som aldrig: 
blev riktigt fullvuxen. Han hade ingen konstigt 
inrättad hjärna. Han kände inte till några krum- 
bukter. Han gick rakt på sak. Och han var en 
sangviniker. Aldrig har jag träffat en man med 
ett sådant självförtroende och aldrig någon som 
varit så nöjd med sin värld som han. Han hade 
inga fordringar på livet, ty han hade allt vad han 
kunde önska. Han hade inga obetalda räkningar på 
livet. Ty livet hade betalt honom allt, betalat det 
kontant och i förskott. Vad kunde han också önska 
mer än denna härliga kropp, denna järnhälsa, denna 
omottaghghet för alla slags krämpor och denna sunda 
själ? Fysiskt taget var han fullkomhg. I hela sitt 
liv hade han aldrig varit sjuk. Han hade ingen 
aning om vad huvudvärk var. När jag hade ondt i 
huvudet brukade han se förvånad på mig och narra 
mig att skratta med sina tafatta sympatiyttringar. 
Han kunde inte förstå något sådant som huvudvärk. 
Han kunde det inte. Och det var ju heller inte så 
underligt. Hur skulle han ha kunnat det, han som 
hade en så otroligt stark hälsa. 

Jag vill berätta er något bara för att ge er en 
aning om vilken orubblig tro han hade på sin 
stjärna och hur denna tro var honom helig. Han 
var helt ung den tiden, jag hade nyss gjort hans 
bekantskap. Det var vid Wailuku, och det spela- 
des poker. En av dem som spelade var en reslig 
tysk, Schultz hette han, och han spelade brutalt, 
pockande. Han hade suttit med tur och var nästan 
outhärdlig, då Lyte Gregory satte sig ned och del- 
tog i spelet. I första given var det Schultz som 

lOI 



satt i förhand och alla voro tvungna att lägga sina 
kort utom Lyte. Han tyckte inte om tyskens ton, 
och han ökade. Schultz ökade på nytt och Lyte 
också. Så gick det en lång stund. Insatserna hade 
växt betydligt. Och vet du vad Lyte hade på hand? 
Två kungar och några hackor i klöver. Lyte spelade 
inte poker, han spelade sin optimism. Han hade 
ingen aning om vad Schultz hade på hand, men 
han ökade och ökade till dess Schultz jämnade, 
och han hade tre ess på hand. En med två usla 
kungar på hand får en med tre ess att jämna! 

Godt och väl. Schultz begärde två kort. En 
annan tysk hade given, en vän till Schultz. Lyte 
kunde ju förstå att han hade tre kort av samma 
valör. Nå, vad tror ni han gjorde? Begärde tre 
kort och behöll sina båda kungar? Nej, inte Lyte. 
Han spelade optimism. Han kastade de båda kungar- 
na, behöll de tre små klöverhackorna och begärde 
två kort. Han inte ens tittade p'å dem. Han såg 
upp på Schultz och fick honom att satsa, och han 
satsade betydligt. Som han själv höll tre ess, och 
som han trodde Lyte också hade tre lika, var han 
säker på att det måste vara mindre valörer. Stac- 
kars Schultz! Han spelade fullständigt korrekt, hans 
misstag var bara att han trodde Lyte spela poker. 
De satsade och satsade i fem minuter till dess 
Schultz började svettas. Under hela tiden hade Lyte 
inte sett på sina kort, och det visste Schultz. Jag 
kan ännu se Schultz fundera, satsa och väsnas, till 
dess det hela blev honom övermäktigt. 

»Sluta då Gregory», sade han. »Jag har ju hela 

1 02 



tiden haft dig slagen. Jag vill inte åt dina pengar. 
Jag har — — » 

»Jag vill inte veta vad du har», avbröt Gregory 
honom. »Du vet inte vad jag har. Jag vill se efter 
själv.» 

Han tog en titt och satsade hundra dollars. Så 
började de på igen och satsade och satsade, till 
dess Schultz slutligen tröttnade och lade upp sina 
tre ess. Lyte lade upp sina fem kort. De voro alla 
svarta. Han hade dragit två klöver till. Men kan 
ni tänka, han gjorde nästan för alltid kål på Schultz' 
självtillit som pokerspelare. Han blev aldrig den 
samme igen. Han hade inte längre någon självför- 
troende och blev alltid en smula osäker. 

»Men hur kunde du göra så?» frågade jag Lyte 
sedan. »Du visste ju att han hade bättre kort, då 
han bara tog två nya. Och förresten såg du ju al- 
drig på dina egna.» 

»Nej, jag såg aldrig på dem,» svarade Lyte. »Jag 
visste hela tiden att det var två klöver. Det måste 
vara två klöver. Hur kunde <iu tro att jag skulle 
låta den där tysken klå mig? Det var ju omöjligt 
att låta honom göra det. Jag kan inte tåla att få 
smörj. Jag måste vinna. Jag skulle ha blivit all- 
deles kolossalt förvånad om inte alla fem varit 
klöver.» ': ) 

Sådan var Lyte, och nu kan ni kanske först^å 
honom bättre. Det var som han sade, han måste 
vinna. Och vid det där tillfället med korten fick 
han rätt som tusen andra gånger. Han hade tur i 
allt. Och därför var han aldrig rädd för någonting. 

103 



Ingenting kunde ju hända honom. Han visste det, 
ty ingenting hade ju händt honom. Den där gången 
då L u g a förliste och han sam de trettio milen, 
låg han i vattnet i två nätter och en dag. Och un- 
der hela den fruktansvärda tid han sedan fick upp- 
leva, förlorade han aldrig ett ögonbHck hoppet. 
Han försäkrade mig det själv, och jag vet att det 
var sant. 

Ja, sådan var Lyte Gregory. Han var inte lik 
andra dödliga. Han var en hövdingnatur, oberörd 
av vanliga motigheter. Han fick allt vad han ville. 
Han fick den hustru han ville ha, en riktig liten 
skönhet av Carutliersfamiljen, och han snappade 
bort henne midt för näsan på ett dussin rivaler. 
Och hon blev honom den raraste lilla hustru i 
världen. Han önskade sig en son, och han fick en. 
Han önskade sig en flicka och en pojke till. Han 
fick dem. Och de voro riktiga praktexemplar med 
starka lungor, alla hade de ärvt hans hälsa och 
kraft. 

Och så hände det. Han fick märket. Jag såg det 
under ett års tid. Mitt hjärta sammansnördes av 
ångest. Men ingen anade det, ingen märkte det 
utom den där förbannade hapo-haolen Stephen 
Kaluna. Han visste det, men jag visste inte att han 
observerat det. Jo, och så visste d:r Strowbridge 
det. Han var läkare och han hade skärpt sitt öga, 
då det gällde att igenkänna sjukan. Ser ni, en 
del av hans åliggande var att examinera misstänkta 
fall och låta sända de angripna till karantänstatio- 
nen i Honolulu. Han hade ett tränat öga. I hans 
egen familj hade sjukan grasserat väldeliga, och 

104 



han hade fyra eller fem av sina närmaste släktingar 
på Molokai. 

Hela bråket uppstod för Stephen Kalunas systers 
skull. När hon blivit misstänkt och innan doktor 
Strowbridge lyckats få fatt i henne, hade brodern 
fört bort henne och gömt henne någonstans. Lyte 
var sheriff för Kona, och det blev hans plikt att 
söka få reda på henne. 

Vi foro alla över till Hilo den natten och hade 
tagit in hos Ned Austin. Stephen Kaluna var där 
ensam. Han var inte fullt nykter och ville ställa 
till gräl. Lyte kom att skratta åt någon rolighet, ett 
sådant där ljust, godt skratt. Kaluna spottade för- 
aktfullt i golvet. Lyte såg det, och det gjorde vi 
andra också, men han brydde sig inte om honom. 
Kaluna ville ha gräl. Han uppfattade det som en 
personlig förolämpning att Lyte försökte få fatt i 
hans syster. På ett halvt dussin olika sätt lade han 
i dagen sitt misshag över Lytes närvaro, men Lyte 
låtsade sig inte märka det. För min del var jag 
övertygad om att Lyte tyckte det var synd om 
honom, ty jag visste att han själv ansåg infångandet 
av spetälska som den obehagligaste av alla sina 
ämbetsplikter. Det är inget trevligt göra att gå in 
i en människas hus och släpa bort en far, en mor 
eller ett barn, som inte ha gjort något ondt, och 
sända dem i evig landsflykt till Molokai. Men det 
är naturligtvis alldeles nödvändigt för att skydda 
samhället, och jag är isäker på att Lyte skulle ha 
ansett att hans- egen far hade måst gå, om han 
blivit angripen. 

Till slut sade Kaluna: 

105 
Söderhavsberäitelser. 8 



»Hör på, Gregory, ni inbillar er att ni ska få 
fatt i Kalaniweo, men det är allt ett misstag, det.» 

Kalaniweo var hans syster. Lyte såg upp på honom 
ett ögonblick, då han hörde sitt namn, men svarade 
inte. Kaluna ilsknade till. Han retade upp sig allt 
mer och mer. 

»Jag vill säga er en sak», ropade han. »Ni skall 
själv vara på ]^^Iolokai innan ni har fått Kalaniweo 
dit. Jag skall tala om för er vad ni är. Ni har 
ingen rätt att vara i hederligt folks sällskap. Ni 
har jobbat väldigt med fert prat om ämbetsplikt, 
inte sant? Ni har sändt en hel mängd spetälska 
till Molokai, fast ni hela tiden har vetat av att ni 
själv är en.» 

Jag har sett Lyte ;rasande mer än en gång, men 
aldrig så som då. Spetälskan är, som ni vet, ingen- 
ting att leka med hos oss. Han sprang upp ur 
stolen, steg över golvet och lyfte Kaluna ur stolen 
med ett grepp om hans hals. Han skakade honom, 
tills han kunde höra halvblodets tänder .skallra. 

»Vad ar det du säger», ropade Lyte. »Tala ,ur 
skägget, karl, eller skall fan ta dig.» 

Som ni vet, finns det vissa uttryck i Amerika, 
som man inte får ostraffat använda, om man inte 
gör det på skämt. Hos oss här på öarna är det 
samma sak, men här gäller det spetälskan. Vad 
Kaluna 'också i övrigt hade för fel, men feg var 
han inte. Så snart Lyte släppt sitt tag, svarade* 
han: 

»Jag skall tala om för dig vad jag menar. Du 
har sjukan själv.» 

Lyte slungade halvblodet långt åt sidan, där han 

1 06 



sjönk -direkt ned på en stol. Och så stämde han upp 
ett 'godt och hjärtligt skratt. Men han fick skratta 
ensam, han märkte det och betraktade oss undran- 
de. Jag hade gått fram till honom och försökte få 
honom hört, men han tog ingen notis om mig. Han 
bara stirrade på Kaluna, som torkade sig om hal- 
sen, som om han ville torka bort märket efter de 
fingrar som vidrört den. Han gjorde det helt natur- 
ligt, liksom omedvetet. 

Lyte såg sig omkring, fixerade den ene efter den 
andre av oss. 

»Herre Gud, mina vänner. Herre Gud!» sade han. 

Nej, han sade det inte. Han bara väste fram 
det i en viskning av skräck och fasa. Hans strupe 
sammansnördes av ångest, och jag är övertygad om 
att det var första gången i sitt liv som han känt 
fruktan. 

i\Ien så tog hans stora optimism överhanden, och 
han började åter skratta. 

»Det var ett otäckt skämt», sade han. »Jag måtte 
ha fått ett glas för mycket. Det var verkligen kus- 
ligt. Men hör ni, låt bli att skämta så en gång till, 
inte med någon, vem det vara månde. Det är en 
för allvarsam historia. Brr. Det var som om jag i 
ett ögonblick hade dött tusen dödar. Jag kom att 
tänka på hustru och barn . . .» 

Hans röst stockade sig. Halvblodet som ännu 
torkade sin hals slog ned ögonen och såg förvirrad 
ut. 

»John», sade Lyte och vände sig till mig. 

Hans godmodiga stämma ringde i mina öron. Men 
jag kunde inte svara. Jag blev för'färligt upprörd 

107 



just i det ögonblicket, och hur det var kände jag 
att mitt ansikte inte såg ut som det borde. 

»John», sade han åter igen och gick fram till mig. 

Hans röst lät skygg, och värre och fasansfullare 
än alla nattmaror var att jag hörde fruktan i Lyte 
Gregorys röst. 

»John, John, vad står på?» frågade han i ännu 
mera skygg ton. »Det är bara ett skämt, eller hur? 
John, här är min hand. Om jag vore spetälsk, skulle 
jag väl inte räcka dig den. Är jag spetälsk?» 

Han räckte fram sin hand, ocjh hur i all världen 
skulle jag kunna tveka? Han var min vän, och jag 
tog hans hand, men det skar mig i hjärtat att se 
hur hans ansikte lyste upp. 

»Det var bara ett skämt, Lyte», sade jag. »Vi 
drevo med dig. Men du har rätt i att det var ett 
dumt skämt och vi ska aldrig göra om det.» 

Han skrattade inte mera. Han bara smålog som 
en man som vaknar upp ur en elak dröm men ännu 
är under inflytande av drömmens skräckbilder. 

»Nåja», sade han, »låt bli att göra om det igen, 
så skall jag bjuda på whisky över lag. Men jag 
måste erkänna att ni fick mig till narr. Se, så 
jag har svettats.» 

Han suckade, torkade svetten från sin panna och 
ämnade gå fram till baren. 

»Det var intet skämt», sade Kaluna plötsligt. 

Jag såg på honom som om jag ville mörda ho- 
nom, och minsann hade jag inte lust därtill. Men 
jag vågade varken tala eller slå till. Det skulle 
ha påskyndat katastrofen, som jag hyste ett stilla 
hopp att kunna förekomma. 

1 08 



»Det var intet skämt», upprepade Kaluna. »Ni 
är spetälsk, Lyte Gregory, och ni har ingen rätt att 
vidröra en annan människas skinn.» 

Gregory brusade upp. 

»Skämtet har gått för långt», sade han. »Sluta! 
Sluta, säger jag dig, Kaluna, eller jag ger dig ett 
kok stryk.» 

»Låt undersöka er först bakteriologiskt», svarade 
Kaluna, »och slå sedan ihjäl mig om ni så vill. 
Kan ni inte se det själv i spegeln därborta? Det 
kan väl vem som helst se. Ni håller på att få 
vad man kallar lejonansiktet. Ser ni inte hur hu- 
den har mörknat över ögonen?» 

Lyte såg och såg. Jag kunde se att hans händer 
darrade. 

»Jag kan inte se något», sade han och vände 
sig mot halvblodet. »Ni har ett svart hjärta, Kuluna. 
Och jag skäms inte för att säga att ni har givit mig 
ett tjuvnyp, som ingen människa har rättighet att 
ge en annan. Jag tar er på orden. Jag skall genast 
klarera saken. Jag går direkt till doktor Strow- 
bridge. Vänta mig här då jag kommer åter.» 

Han såg inte på oss utan gick mot dörren. 

»Vänta här, John», sade han och vinkade åt mig 
att inte följa honom. 

Vi stodo där som spöken. 

»Det var sant», sade Kaluna. »Ni kunde ju själva 
se det.» 

De sågo på mig, och jag nickade. Harry Burnley 
lyfte ett glas till munnen men satte det tillbaka 
orört. Han spillde ut hälften. Hans läppar darrade 

109 



som ett barns innan det börjar gråta. Ned Austin 
skramlade i sitt isskåp. Men han sökte ingenting 
där. Jag tror inte att han visste själv vad han 
gjorde. Ingen sa' ett ord. Harry Burnleys läppar 
darrade ännu värre än förut. Plötsligt fick han ett 
ohyggligt ilsket uttryck i sitt ansikte och drev till 
Kaluna med knytnäven midt i synen. De röko ihop. 
Vi gjorde intet försök att skilja dem åt. Det hade 
inte rört oss, om han slagit ihjäl halvblodet. Det 
blev ett fruktansvärdt slagsmål. Vi brydde oss 
inte om det. Jag minns knappast hur Burnley 
slutade och lät den stackars satdn kravla sig i väg. 
Vi voro alla för uppskakade. 

Jag hörde sedan fortsättningen av doktor Strow- 
bridge. Han hade suttit sent uppe med en rapport, 
då Lyte steg in i hans rum. Lyte hade redan åter- 
vunnit sin optimism, när han kom in, litet arg på 
Kaluna förstås, men i övrigt fullt säker på sig själv. 
»Vad kunde jag väl göra?» frågade doktorn mig. 
»Jag visste ju att han var angripen. Jag hade 
sett det i månader. Jag kunde inte svara honom. 
Jag kunde inte svara ja. Jag skäms inte att tala 
om att jag brast i gråt. Han baid om ett bakterio- 
logiskt prov. »Klipp ut en bit, doktor», sade han. 
»Klipp ut en bit och gör provet!» 

Doktor Strowbridges gråt måtte ha övertygat Lyte. 
C 1 a u d i ne avgick följande morgon till Honolulu. 
Vi sågo honom gå ombord. Han var på väg till 
Honolulu för att rapportera sig. Vi kunde ingenting 
uträtta. Han hade själv sändt för många till Molo- 
kai för att nu tveka. Vi rådde honom att fara till 
Japan. Men han ville inte höra på oss. »Jag 

no 



måste dit bort och ta in min medicin, gossar», sade 
han, och det var det enda han kunde säga. Det 
var so-m en fix idé. 

Från karantänstationen i Honolulu ordnade hapi 
alla sina affärer och for till Molokai. Han trivdes 
inte där. Stationsläkaren skrev att han blivit bara 
en skugga av sig själv. Ser ni, han leddes efter 
hustru och barn. Han visste att vi togo hand om 
dem, men det kändes lika svårt för det. Sex 
månader därefter reste jag själv till Molokai. Vi 
sågo varandra genom ett glasfönster och pratade 
genom ett talrör. Men det tjänade till ingenting. 
Han hade föresatt sig att sta'nna kvar. I fyra långa 
timmar försökte jag övertala honom. Till slut upp- 
gav jag det. Och så tutade båten. 

Men vi kunde inte ge tappt. Tre månader senare 
befraktade vi skonaren Halcyon. Det var en 
opiumsmugglare och seglade som ett troll. Kap- 
tenen var tysk, som kunnat göra vad som helst för 
pengar, vi fraktade skutan för Kina och det på vill- 
kor som han blev nöjd med. Han seglade från 
San Francisco, och några dar därefter lade vi ut 
med Landhouse's kutter. Den var bara en fem- 
tonnare, men vi pressade ut den femtio mil i nord- 
ostpassagen. Om jag var sjösjuk? Något. Har 
aldrig varit det värre. Långt ut på öppna havet 
stötte vi på Halcyon; Burnley och jag gingo om- 
bord. 

Vi styrde nu kurs på Molokai och kommo dit 
vid elvatiden på kvällen. Skutan lade bi och vi 
togo oss i land i en livbåt genom bränningarna och 
lade till vid Kalawao, där fader Damien dog, som 

III 



ni nog ha hört. Tysken började bruckla, men ett 
par revolvermynningar, som riktades mot honom, 
lärde honom mores. Tre av oss gingo över halvön 
till Kalaupapa, det kunde väl vara ett par mil. Tänk 
er bara att vara på jakt efter en man i en spet- 
älskekoloni på ett par tusen. Ni förstår att pm 
någon gjort allarm, hade det varit slut med oss. 
Vi kände ju inte till terrängen, och det var beckande 
mörkt. De spetälskas hundar kommo ut och skällde 
på oss, och vi traskade omkring tills vi gingo 
vilse. 

Tysken klarade det. Han förde oss in i det 
första ensamhggande huset. Vi stängde dörren 
bakom oss och tände ljus. Sex spetälska lågo där- 
inne. Vi väckte dem, och jag talade på de inföddas 
språk. Vad jag begärde var en k o k u a. En ko- 
k u a är en medhjälpare, en frisk och färdig infö- 
ding, som lever bland de infödda och betalas av 
staten för att sköta om de spetälska, ansa deras 
sår och så vidare. Vi stannade kvar i huset för 
att bevaka de sjuka, medan tysken gick med en 
av dem för att söka en k o k u a. Han fick fatt i en 
och förde honom till oss med hjälp av sin revolver. 
K o k u a n var all r i g h t. ]\Iedan tysken höll vakt 
i huset, förde kokuan oss till Lytes hus. Han var 
ensam. 

»Jag trodde nog att ni skulle komma, god' vänner», 
sade han. »Rör mig inte, John. Hur står det till 
med Ned och Charley och alla de andra? Nej 
vänta, det kan ni berätta mig efteråt. Jag är färdig 
att gå nu. Jag har varit här i nio månader nu. 
Var är båten?» 



Vi gingo tillbaka till huset för att hämta tysken. 
Men någon hade gjort allarm. Det lyste ljus i husen 
och det slog i dörrarna. Vi hade gjort upp att inte 
skjuta, om det inte var alldeles nödvändigt, och 
då vi nu blevo anfallna, gingo vi löst på dem med 
bara nävarna och kolvarna av våra revolvrar. Jag 
kom i brottning med en stor karl. Jag kunde inte 
fria mig från honom, ehuru jag två gånger slog 
honom i synen med min knutna näve. Han brottades 
med mig och vi ramlade omkull och brottades och 
bråkade. Han höll på att göra kål på mig, då 
någon plötsligt kom fram till oss med en lykta. 
Då fick jag se hans ansikte. Hur skall jag kunna 
beskriva hur fasansfullt det var? Det var intet 
ansikte, bara spillror av ett ansikte utan näsa, 
utan läppar, det ena örat var svullet, onatur- 
ligt förstorat och hängde ner ända till axeln. 
Jag blev som förstenad. Och plötsligt flög han 
på mig och höll mig fa,st på så nära håll att 
det ohyggliga örat svepte kring mitt ansikte. Då 
blev jag alldeles från vettet. Det var för ohygg- 
ligt. Jag började bulta honom med revolvern. Jag' 
vet inte hur det kom sig, men just som jag höll på 
att fria mig, bet han sig fast i mig med sina tänder. 
Halva handen var i hans läpplösa mun. Då slog 
jag till honom mied revolvern midt emellan ögonen, 
och hans tänder släppte.» 

Cudworth visade mig handen, och i månskenet 
kunde jag se ärren. Det såg ut som om han blivit 
biten av en hund. 

»Blev ni inte rädd?» frågade jag. 

»Jo, visst blev jag rädd. Jag väntade i sju år. 

m 



Det tar som ni vet lång tid innan sjukdomen ut- 
vecklar sig. Jag väntade här i Kona, men det kom 
inte. Men det gick inte en natt och inte en dag 
som jag inte ruvade över det — över allt det där.» 
Hans röst svek honom i det han lyfte blicken från 
det månbelysta vattnet nedanför upp mot de snö- 
beklädda topparna. »Jag kunde inte uthärda tanken 
att aldrig mer få se Kona. Sju långa år! Jag* 
hade inte blivit smittad. Men det är därför jag är 
ungkarl. Jag var förlovad. Men jag vågade inte 
gifta mig, då jag var så osäker. Hon kunde inte 
förstå mig. Hon reste till Amerika och gifte sig 
där. Jag har -aldrig sett henne se'n dess. 

Just som jag lyckats fria mig från den spetälske 
polisen hördes ett smattrande av hovar som av 
en 'kavalleripatrull. Det var tysken som kom. Han 
hade blivit rädd för bråket och begagnat tiden till 
att tvinga de spetälske att sadla fyra hästar. Vi 
voro till reds. Lyte hade expedierat tre k o k u a s, 
och med förenade krafter lyckades vi fria Burnley 
från några till. Hela kolonien var på benen, och 
när vi gåvo oss i väg, var det någon som sköt på 
oss med en Winchester. Jag tror det var Jack Mc 
Veigh, som är överuppsyningsman på Molokai. 

Det var en ridt, skall jag säga! Spetälskehästar, 
spetälskesadlar, spetälsketyglar, ett kolsvart mörker, 
visslande kulor och en usel väg. Tyskens häst var 
bara en mulåsna, och inte kunde han rida heller. 
Men vi kommo ner till livbåten, och när vi trasslade 
oss ut genom bränningarna, hörde vi hästtrav på 
väg ner mot stranden från Kalaupapa. 

Om ni kommer till Shanghai, så sök upp Lyte 

114 



Gregory. Han är anställd där i en tysk firma. Bjud 
honom ut på middag. Ge honom ett glas vin. Bjud 
honom på det bästa som finns, men låt honom inte 
betala någonting. Skicka bara räkningen till mig. 
Hans hustru och barn äro i Honolulu, och han be- 
höver sina pengar för dem. Jag vet det. Han 
skickar dem det m.esta av sin lön, och han lever 
som en eremit. Och berätta honom om Kona. Hans 
hjärta är kvar här. Berätta honom allt vad ni vet 
om Kona!» 



115 



INNEHALL 

Sid. 

I. Stolthetens hus 3 

II. Koolau den spetälske 25 

III. Farväl, Jack, farväl! 48 

IV. Aloha oe 64 

V. Chun Ah Chun 75 

VI. Sheriffen från Kona 95 



UNIVERSITY OF CALIFORNIA LIBRARY 

Los Angeles 
This book is DUE on the last date stamped below. 



X orm L9-50ni-ll,'5U (2554)444 







V^v-r 









'lif 



•2/ ^" ?^'r vj 






'n?itk .-I: 



^.;|M